änglalik

juni 4, 2015

ängeln flaxade genom kontorslokalen
strax utanför kopiatorrummet
störtade och dog
utan ett ljud

hade inte tid att ta hand om problemet
hade flexat ut för dagen
var ju på väg till systemet
såg bara det låg något där och skräpade
bredvid tomlådorna för kopieringspapper

änglar finns ju inte
hur kan de då störta, falla?

så där huxflux?

man undrar ju

Annonser

Birds

juni 3, 2015

The Nothingness of my Futile Words – a Meditation

juni 3, 2015

I looked for Paradise but I really found nothing,
and thus I know I’ve lost everything,
and my soul is filled with emptiness,
where former I cultivated my inner space.
God’s spirit is now mote like the vacuum,
and he speaks to me through his nothingness.

 

Now that I as well has reached a stage of nothingness,
the covert cuckoo of my mind still cries out – just nothing,
and it has given me an ocean of crystal vacuum,
and to God I will sacrifice my mind’s everything,
though not the stars in outer space,
and the frightening freedom of everlasting emptiness.

 

But where can I find my own emptiness
that glistens of divine nothingness,
deriving from both the crying cuckoo and outer space,
calling for anything, but getting nothing,
but still irrationally being the source of everything
that thrills my mind in its eternal vacuum.

 

Now my cuckoo too seems denied the devastating vacuum,
and once again God will occupy my emptiness,
fulfilling it with everything
that can promise me my celestial emptiness,
while leaving the cosmos to enjoy the nothing
I can observe in star-begotten space.

 

Soon I’ll reach the New Age space
where thoughts are only covert vacuum
and the flight over the cuckoo’s nest means nothing,
and her eyes are crying from inner emptiness,
and I turn my mind to nothingness
because God his withdrawn from his all-encompassing everything.

 

But how could I be able to tell you everything,
about what God experiences in his cosmic space;

When listening to the cuckoo’s cries of nothingness?
My dreams are searching in the magnifying vacuum,
trying to rearrange my quest for emptiness,
since you always want something for nothing.

 

Now everything is said about my mental vacuum
and my inner space of total emptiness,
because the nothingness of my futile words means nothing.

New songs

juni 3, 2015

Dinosaur Dance

april 26, 2015

haiku25apr15

april 26, 2015

Koltrastens sång och
lärkans drill i gryningen:
vårens kontrapunkt.

Vilse vill se

april 26, 2015

Året var 1965 och konung Gustav VI Adolf var rikets högste chef och företrädare. Hos oss var vår Fader Läkaren familjens högste chef och företrädare. På bilder där vi dricker eftermiddagskaffe kan betraktaren tydligt se vem som bestämmer, eftersom vår Fader aldrig är med på en enda bild.

En solig aprilsöndag medan vår Moder, vår Faders Fru, diskade efter middagen, vilket på den tiden var namnet på lunchen, for vår Fader med oss söner till Skogen i hans splitter nya, tvåfärgade Volvo Amazon. Lymlarna skulle gå sin sedvanliga entimmes promenad medan vår Fader enligt traditionen skulle läsa söndagstidningen och röka en pipa fylld med Hamiltons Blandning. Pipor var för ”riktiga män” och röktes både inomhus på Kontoret och utomhus. ”Cigaretter är för kvinnor”, hävdade vår Fader med emfas, liksom likörer. Whiskey var manligt.

Luften var aprilmässig, frisk och krispig, även om vi inte använde det ordet på den tiden. Vinden lynnig men solen sken och skogsfåglarna underhöll oss. ”Ska vi ta en ny runda?” undrade brorsan. ”Kör i vind, sa Kalle Blomster!” skrattade jag förväntansfullt som en av de absolut sista användarna av det uttrycket. Jag fattade precis vad vi skulle göra när vi ”tog en ny runda”.

En bra bit in i skogen, där vi inte varit tidigare, och på behörigt avstånd från vår Fader och med ett slags sumpigt område precis intill, var det dags. Vi kände inte längre lukten från vår Faders rökdon. Brorsan plockade fram cigaretterna han snott, men han talade inte om var. De såg märkliga ut. Tändstickor hade han också. I en helt svart ask. ”Vi är nog vilse”, sade brorsan med ett snett leende. ”Är vi?” svarade jag och försökte dölja min oro.

Fågellivet var i full gång. Det var bofink och koltrast, olika sångare, och en hackspetts morsesignaler ekade mellan de ännu långt ifrån utslagna bokarna. Och ett läte jag inte kände igen. Liksom dovt. Där fanns gran och fur och överst i de höga furorna brukade hägrarna häcka. Men 1967 efter oktoberstormen var deras saga all när stormen fällt deras hem.

Vi blossade på en stund. Jag kände mig allt mer illa till mods. Brorsan verkade inte bry sig och stoltserade med djupa halsbloss men det klarade inte jag av. Men så hade ju brorsan haft några år längre på sig att öva sig i denna ädla konst. ”Ska vi ta vägen över träsket där?” undrade han med en utmanande glimt i ögat. ”Jag tror det är en genväg…” Som om vår situation inte bekom honom det minsta… Jag hade kollat med klockan. Tiden hade gått fort. Vi var en halvtimme försenade. Det var kört för oss. Livremmen väntade. Fastän barnaga var förbjuden.

Den där sumpiga genvägen såg inte särskilt inbjudande ut. Det bubblade till ibland och då och då fångade vinden upp ett sumpgasmoln som blandades med den borttynande cigarettröken till en ganska oroande mixtur.

När vi kommit halvvägs, hoppande från tuva till tuva och det inte fanns någon återvändo, fastnade min ena träsko och sögs ner med ett otäckt ”slurp”, samtidigt som en sumpgasbubbla exploderade. Jag tyckte jag såg något där nere. ”Var det en fisk?” skrek jag till brorsan. ”Vad då?” ”Något grönt och slemmigt, tyckte jag…” ”Äh, det var nog ingenting…”

Jag tappade den andra träskon och var tvungen att ta mig fram i strumplästen. Tiden rann iväg och jag kände redan livremmen mot skinkorna. Jag kunde se vår Faders upprörda ansikte och höra hans ilskna röst när vi var tillbaka på mötesplatsen. Plötsligt dök en grön slemmig arm upp genom tuvan brorsan stod på och högg tag i hans fot.

Den grönslemmiga armen drog ner honom medan han vrålade av rädsla och smärta. Vad skulle jag göra? Han bara försvann i djupet. Min bror. Min ende bror.

Plötsligt tog sumpmarken slut. Jag hörde röster som pratade och skrattade. Vår Faders röst. Och min Äldre Broders. Jag hade träskorna på mig igen.

”Hej, hej”, ropade vår Fader och min Broder. ”Nu vet du också, eller hur?” ”Vet vad då?” ”Ja, det där, det där som du vet.”

Då visste jag. Jag log för mig själv. Från den dagen visste jag. ”Vilse vill se.” Och jag ser fortfarande.

Latest tune: Jazz, Oh, it is

april 15, 2015

Mitt senaste musikstycke

april 14, 2015

Dammet lägger sig

april 10, 2015

Råkorna skorrar med  skånska röster
utanför det öppna fönstret
till skolsalen där jag sitter.
Tystnad nu, ej skratt, ej fnitter.

Dammet lägger sig över salens bänkar,
över stolar, golv 0ch mina tankar.
Ännu tycks deras glada stämmor eka
mellan salens ljusa väggar.

Blott för en stund sedan
tog lektionen slut och redan
tillhör den det förflutna.
En droppe föll mot fönsterrutan…

Den fångades upp av vinden
0ch liksom nuddade kinden.
Jag vet att denna era ska ta slut
när  själv jag vandrar bort och ut.

Råkorna skorrade med  skånska röster
utanför det öppna fönstret
till skolsalen där jag satt.
Tysnad nu, blott minnen av skratt.