sunny morning – SoundCloud

oktober 29, 2017

Hyllning till dagens väder. Första dagen för säsongen med vintertid.

Listen to sunny morning by Algotezza #np on #SoundCloud

Finally Meetíng Godot – play in one act and three scenes

september 29, 2015

Cast of characters


Man Number One

Man Number Two

Man Number Three

Scene 1


A place in the open air. Man Number One in worn-out clothes and a grey beret is sitting on a grey dustbin. Man Number Two in wotn-out clothes too but grey straw hat is standing beside him. A grey tree with only one green leaf is found a few meters away. Grey ground, grey walls.

MAN NUMBER ONE (sighing)

We’ve been waiting so long. Ever since… Yes, ever since when?


MAN NUMBER TWO (sleepy, in a slightly surprised tone)

Waiting? What’ya mean? Us two? When? Where? I’m so sleepy!


MAN NUMBER ONE (explaining)

We’ve been waiting here for a very long time. Wake up, young man!


MAN NUMBER TWO (waking up)

Ah, you mean we’ve been waiting here for a long time? Sort of…


MAN NUMBER ONE (pleased)

Yes, like I said. We’ve been waiting for a long time. And still, he hasn’t turned up yet. How come?


MAN NUMBER TWO (nodding)

Yes. It’s so true. This is not what I had in mind when a got here. Not what I had expected or been looking forward to. But things seldom go the way we want to.



Yes, I can agree to that. There’s no meaning to it. It’s rather weird. Much ado about nothing. Do things ever go the way I want?


MAN NUMBER TWO (looking at the tree; the leaf is falling off)

But what if he turns up? Then there would be some meaning. It’s end of fall now anyway. Wintertime. Getting colder. Can we wait any longer.



There’s nothing else to do but waiting. If we want to see the light in the end of the bunker.



You mean tunnel. At the end of the tunnel. Not bunker.


MAN NUMBER ONE (irritated)

Yes. OK. Tunnel. If you say so. Not bunker.


(A wind starts blowing from the left. The two men try to hold on more tight to their clothes. Shaking teeth.)


Scene two

In a room in a house. Grey walls, grey ceiling, grey floor. A window with the curtains down, pale winter sunshine through the narrow openings. Man Number Three dressed in neat blue jeans and a white shirt is sitting by a grey table with an old typewriter, typing, while Substitute by the Who is heard from a hidden loudspeaker.

MAN NUMBER THREE (to himself, momentarily not typing)

Well I wonder… I do wonder if they are still there. Still there waiting for me? It’s cold outside. I hope they’ve got warm clothes.


(He starts typing again, rather slowly, somewhat thoughtfully and carefully, but yet to the rhythm of the tune in the background.)


MAN NUMBER THREE (speaking to himself, sounding very pleased)


Yes, yes, yes! Finally I made it! I’m so good! I am the best! I hope they’ll like it! Well, where were we supposed to meet? Will they still be there? I know they were very keen on meeting me, and reading my piece… What if they’ve left the appointed place? I do think they’ll be waiting. They are two very loyal men, worth to be trusted.


(He takes out the last typed piece of paper and puts it as the last paper piece in his paper pile to the left beside the typewriter).


MAN NUMBER THREE (very satisfied)

Well, that’ll do! Let’s call it a day! Finally I think I’ve solved a problem that has irritated and been a pain in the ass to mankind for so many decades!


(He leaves the room to the left with the bunch of paper sheets under his left arm. The tune by the Who is ending.)


Scene three


In the open air again. The two men, the dustbin and the naked tree.


MAN NUMBER ONE (hopeful, jumping down from the dustbin)

I think he’ll soon arrive! I do think so. I mean, I am very hopeful! I can feel it in my heart. It’s beating faster and faster! Feel it! (He grabs the hand of MAN NUMBER TWO and puts it to the left of his chest) Boom, boom, boom…



I’m very hopeful, too! Soon our problems will be solved! (Lifting his hat, scratching his scalp). Isn’t it rather cold and windy?


MAN NUMBER ONE (in a happy voice)

Look who’s coming! I’ve always said he would turn up!



Yes, he’s a man to be trusted! Loyal and trustworthy! He’s my Man!


MAN NUMBER THREE (with a big, promising smile)

Hello, guys! Here I am. Guess you’ve been waiting for some time. But here I am. Your Man! Finally I’m here! How about that for a start? Or an end? The annoying problems of your meaningless waiting for me will finally be solved!


THE OTHER TWO MEN (simultaneously in one happy voice)

Yes! Yes! Yes!


MAN NUMBER ONE (very interested)

See what you’ve got! That pile of papers is looking rather promising!


MAN NUMBER TWO (in a mild tone)

May we read it right away? I’m so curious! You mean you’ve solved all of our problems once and for all? Or?


MAN NUMBER THREE (sparkling and proud)

Do read my piece! Take a good look and read it! I think you’ll like it! It’s a masterpiece. My very best! (Handing over the paper bunch to the other men. They are both grabbing it.)



I can read it! (He grabs it rather harshly.)


MAN NUMBER TWO (giving in)

Well OK. Do so! You’ve got a lovely voice for reading loud!


MAN NUMBER ONE (with big eyeballs, looking at the first page of the pile)

So this is the first page! I’ll start reading. You’re all ears, I suppose. (He starts reading very slowly and very solemnly from the first page in a sacred tone): “Finally Meeting Godot. Play in one act and three scenes by Göran Egevad.”(Looking up from his reading, surprised): But who the hell is that?

Cycle of Seasons – Circles of Life

september 29, 2015



conquers everything
when lark and blackbird sing
and we can hear the sound of wings


fresh red strawberries
A midsummer party
Day conquers night – summer solstice
Sweet dreams


naked branches – one
by one – dry blushing leaves
Photons falling – bitter sunshine


Everything’s dead white
Nights filled with crystal tears
Someone shivering in darkness

conquers darkness
and lark and blackbird nest
while we enjoy wild geese flying




…to be continued…





our lawn’s free from
snow again – lying naked
blackbird seeking worms


Praising Bird

When winter days are gone
I’m longing for the song
that speaks so gently to my heart
and makes a promising start
to my working days in spring.


I could give up everything
for its enchanted wings,
its voice over the fields
fulfilling my needs.


The budding song in March
of the returning lark
speaks to my heart
when winter days are gone.

The Art of March

The snow has left the deeply breathing ground
while we’re still doubting if the season’s changed.
Our neighbors speaking louder than before:
the sacred winter silence could be gone.


The pearls of water from the pregnant clouds,
now falling-dying on our neighbors’ roof
of their too small off-white garden shed;
– How these words unveil my own clichéic life!


While waiting for the birch leaves to explode
the willows whisper in the windy wafts.
I’m scanning sky to catch the ploughs of cranes,
just passing by to dance and breed up north.


One day my eyes will meet the coltsfoots,
still growing in the hollows by the roads,
with flowers yellow like the lukewarm sun,
while crows are croaking at the humid clouds.


A Touch of Spring Sunshine

When winter snow has vaporized
to nothingness,
a special timbre in the sunshine
touches my skin with tickling beams
and my underfed iris with new photons,
eight minutes old.


Budding birches whispering:
Spring’s here!
Kids playing with marbles on schoolyards
or more likely, sending messages,
touching delicate screens with sticky fingers,
lollipop polluted.


I pedal faster to get home
with my fresh impressions
before they vaporize to nothingness.
I’m steaming with spring experiences,
longing to realize them,
by upgrading my Facebook status.


New photos for uploading!


Promises, Promises

Birches dressed in mouse ear leaves
still naked in their black and white minstrel show
showing off in their ebony ivory dresses.
Keyboard trunks.

Still soon enough dehydrated
brownish snow piles in shady corners
stubbornly holding on to winter.


Skylarks getting tuned for premier performance
rooks and crows circulating like always
whatever season.


Tune in – you turn me on!


Spring full of endless promises
March marching by followed by
that capricious teenage month
whose character William the Bard revealed
so convincing in a sonnet.
Old Possum Eliot agreeing in his Waste Land.


Now alluding precious poets
to vainly deepen my superficial words.

Spring is what you make it.
Poetry as well.


Fall in Spring – Paradise Lost

My first budding love affair
was born in early springtime.

I’d just got
a second–hand blue metallic dream come true
with thick rubber tyres,
black serpents chewing their tails.

A birthday gift
soon leading me to my second love
and fall – though in spring.


Its former owner, the neighbor’s son,
a candy-guzzling, two-years-older boy,
teeth like brownish wheat grains or rusty nails,
living with his hardworking single mother,
my father’s cleaning lady.

My birthday the same day my father’s
his celebrations always overshadowed mine.
He – the sun; I – the moon in wane and in vain.
Like having your birthday at Christmas,
in the eddy of the Lord’s.


My father the hub of our village,
medicine man and chief,
now and then looking at me
with his deep graveyard eyes
behind his grossly magnifying spectacles,
never smiling – a nature force and walking volcano.
I – the shivering Pompeii,
always trying to escape
his all-encompassing omnipotence.


A promising day in March
I cycled snake winding paths
in our idyllic neighborhood,
riding my blue metallic Rocket Number One.
The commonage, always empty
like my blue jeans pockets,
was now filled by rusty tractors,
worn-out cottages on wheels behind them.
I sneaked around among the bushes
with naked branches,
like the Last Mohican,
spying with wide open eyes,
sucking all up with un-ending curiosity.

In rocket speed back to my father
– with answers for everything.
My hysterically stuttering voice
made him remove his glasses
replying in his solemn Old Testament Prophet voice:
I forbid you ever to go there again!
These people are thieves and villains
and if they see you there they will catch you,
slaughter you and put you like a piglet over open fire!
Stop being curious or this will be your fall!


This encouraged me to disobey him:
forbidden fruit tastes heavenly to every son of Adam.
My blue bike, which so far had taken me
from point A to B,
now brought me to strange and sinful corners of the alphabet.


One day I saw her
when lying lamb silent
on grayish ground behind budding bushes:
the Black Magic Princess.
But there was nothing royal to her activities,
when relieving herself like a careless kitten
in the bosom of nature,
just a few meters away.

A revelation,
an eclipse of mind and heart,
my eyes looking into an until then unknown world.


Larks started singing like mad
and the sun was intensely shining,
dandelions began blossoming
and the Spring breezes sang Halleluiah!
Or they didn’t.

Our eyes met, our lips smiled, and I simply said: Hello.


From that day this little magic princess from spangled space
was sitting on the carrier,
holding her arms around my pumping belly.


Time and space had lost their meaning.
It was paradise
and would go on forever and ever.

One day outside normal chronology
I collected my split and foggy braveness
and kissed her shining raspberry lips,
completely convinced  no one would ever know.
It was aimed to stay in the drowning depths
and redeeming realms of prepubertal paradise
until the end of universe – and even longer!


But the prime old gossipmonger,
my father’s cleaning lady,
with never shut eyes,
had seen it,
and she told the vivid volcano
and fierce nature force
about my original sinning.
Malicious pleasure is true pleasure.
She’d sold the son’s cycle too cheap.


What happened this day, March 26,
is forever burnt into my mind
like a mental tattoo.
Though initially, into my skin.


This hurts me more than you,
my father tried to convince me,
when he had freed his black leather belt
from his trousers
in a surprisingly elegant gesture
like a lion tamer at circus.
But there were no clowns.


His thick glasses on the table,
his perpetually pumping adrenalin
was medium to his vision instead of photons,
eyes like the eagle’s,
looking through all my lousy lies
and extremely incredible excuses.


The pleased glimpse
in the corner of his eye
revealed it as his capital joy.
My crying, sobbing and tears
were his spicy spiritual food
convincing him of his perfect parenthood.


The eruption from the violent volcano
petrified Pompeii for oh so long,
silently waiting for future archeology of the mind,
effected on that unveiling divan.


In March so many years ago.
My father and I.


Sense and Sensuality – Paradise Reconstructed

End of March,
middle of the nineties.
A car exhibition
my eldest son and I.
He knowing every car model,
I – the ignorant dog tail.


Ah, next year’s car models!
Cool colors! Dazzling design!
Feeding the senses,
touching tempting leather seats,
feeling the superior macho strength of gear shifts,
wide open eyes reflecting the shining paint.


Neither of us with a driver’s license
but both so hypnotized,
even me, the born bicyclist.


Free samples of pens and caps, fruits and candy,
caressing vision, touch and tongue
– for little brother and sister at home as well.


While walking to the station,
inhaling the magic scents of spring,
after automobile heaven
we materialized in reality
on a wooden park bench,
so aware of growing hunger.

Diving into our food packages:
cheese and ham sandwiches,
hot coffee and chocolate:
time to tickle our tongues with tempting taste
and feed our forgotten stomachs…


While eating and senses functioning normally again:
sparrows chirping, pale spring sun, budding branches,
A starter for our eardrums.


And then, the main sonar course,
the indescribable, unexpected peak of audible pleasure:
the tempting tones of Vivaldi’s Spring;
intro streaming from nearby window.


End of March middle of the nineties.
My eldest son and I.




roses in sunshine
a spider neatly building its
silvery network


July to me, or not


The summer path reveals its cloudless skies,
diminishing in shades of clear blue light,
caressing gold to soothe my winter eyes,
just like the gem of Northern summer night.


I listen to the voice of the cuckoo,
which cries until the light will reach its peak.
Its magic nest will never become true.
Its parenthood is known to be qiute weak.


The cherries glitter dark red in the sun
and murder slugs are seldom to be seen.
In early hours all the rabbits run
as I am passing by on whirling wheels.


What can I do but letting seasons pass?
My golden memories – will they forever last?

Summer – and?

Hysterical summer holidays,
with too much sunshine, too much rain,
too much or too little of everything
for whining people
in my part of the world,
the peak of I-land people suffering.

Some call it recharging the batteries
with lazy days, downloading tanning light waves,
getting gas for mental motors.
Fried on the beach,
lukewarm bathing in dead water,
comfortably emptying bladders secretly.
Going to inexpensive countries
encountering smiling service-minded locals,
never ever complaining about anything.
Going to vanishing villages in the mystic mountains
never before visited by eye drooling tourists,
these  endless shifting shoals of digicam people,
eyes wide shut
and hilarious blue hair hags,
their voices echoing between mountain tops,
tumbling down to green velvet valleys,
killing eternal  pastoral peace,
never before abused by tourists.


Longing for being as happy as the natives,
if only for a party night,
with free icy drinks and brutal barbecue,
the golden herd could really recharge their batteries
and load their digicams with fake memories!


Hysterical summer holidays,
with too much sunshine, too much rain,
too much or too little of everything!


Give me wormwood to survive!


When Grandma Died

Grandma’s ticker stopped at Christmas, age 59.
Mum and Dad and my elder brothers felt deep crying grief.


The summer before
the baker boy had delivered Grandma’s daily bread
in a brown paper bag very morning.


Oranges during summer those days
were a precious golden gem
we all drooled for.


Grandma crying my name from the kitchen, continuing:
“Do you want an orange?”


What joy! Happiness! For me only! Not my brothers!


“Yes!” I cried, eagerly running to thre kitchen.


Her giant body in black in front of me,
smiling ironically:
“No, not that boy!”


Sharing the same name, baker boy and I.


If a four-year-old boy’s black glance
and thoughts could kill!


But they did,
half a year later.


Knowing I should grieve and cry like the others,
I felt guilt and relief,
splitting my childish mind.

When we’d moved to another place,
during spring, summer and early fall I often sat
in my Thinker Tree,
feeling alienated from my family,
wondering if it was me
or the rest of the world that was a fake,
but never revealing a word about it
among others but continuing being the sunshine boy
with that winning smile,
year after year.


That was the summer that was.


Flute Playing

I play my nose flute when cycling nature paths,
quite independent of the present season
but mostly in the summertime
impressing sounds from cuckoos, blackbirds,
but  haven’t fooled them yet
from the podium of my saddle.


It’s made of wood and almost sounding
like the recorder that I played at school
when nagging teachers tried to teach me
how to use it in the proper way.
I always tried to blow it with my nostrils.


Old memories turn up from hidden wells.
An old hag of a teacher had meant
I didn’t have an ear for music.
I left the classroom in an angry hurry
after calling her a witless witch,
and then I smashed the sucking thing
against an innocent brick wall.


When playing my fairy tale flute today
it’s like a meditation with my breath and jaw.
I forget all traumas from my childhood,
when I  was misunderstood by female teachers
with stiff silent lips like bloodless white worms,
now endlessly enjoying comforting tones,
echoing from beech to beech
in former wood anemone hills in July.


I play it in the proper way,
perfectly blended with the blackbird’s song
and the cuckoo’s magic hiccups from f to c.


Magic Tragic Season

The manipulating sun
The cracking moon
The forgotten stars
The skies of my mind stranger than marmalade
wilder than honey


The crises of my laidback life
The memory of unseen deaths
in the doldrums of distant oceans
The meaningless meaning of slowly dying
The tide of my dreams are closer than my breath
underneath my heart


Zooming seasons of endless alienation


Lost forever but yet not
The perversities of broken stars
The stiffness of an insane moon
My longing is vibrating
in its far harbor of unheard sirens


The flowers in my bed
when waking up in the morning of my anonymous ancestors
told the unwritten truths of a non-existent universe
where my soul is still decomposing
like a whale on the shore
in the cruel sunshine


Zooming summer chill summer kill


The manipulating sun
The cracking moon
The forgotten stars
The skies of my mind stranger than marmalade
or traffic jam
wilder than honey
will lead me to that precious place
where nightingales nest and secretly sing


And then again
losing summer
that wasn’t there
focusing future that will never be


Nocturnal Walk


We started just before sunrise
in the silence of the lamp-post lit night.
Every time a lonely black cat
was sitting on a bench outside a house
looking like a feline Buddha
while we passed his home.


When the first beams
were about to climb the horizon,
the lead singer of the Blackbyrds
opened his neat little beak
in an initial attempt.


One by one his feathered friends
joined the gently growing choir
of the budding dawn
until it was firmly fulfilled.


When we returned home
the newborn day was steaming
with soothing songs
in the morning air
while the old man in the moon
was looking down
from his pale crescent
of reflected sunlight.


I keep these nocturnal gems
deep down in the treasury of my mind.





pinching morning winds
restless rooks and crows hover
over naked soil


Fruits of Fall

October’s here with slowly aging leaves
and fall is feeding me with fruits of red.
The heat was killed, October grieves,
when darling rose and butterfly are dead.


Reflection time has reached me once again
and I must penetrate my memories,
before they turn to what? and when?
and I’ll forget the soothing summer breeze,

when we went cycling on a day in June.
Some blackbirds sang but cuckoos stayed at ease.
A nightingale was thrilling in the groove
of apple trees with flowers full of bees.


When apples shrivel on my garden tree
– a secret promise of the springs to be.


Seasoning the Seasons

The remaining leaves are blushing on the birch
and it will stand there naked in the rain
while all my long gone summer dreams decline.
Now fall has come and I look back at summer
when blackbirds sang in green leaved chestnut trees.
I ask if it was just a dream in vain.

We went to foreign, trivial tourist places
to brag about to our yawning friends.
Now fall is reddish ripe and I regard
this season to be credible and real
– a time for further studies and reflection.


The darkness deepens in the squeezing night.
The days become a slowly twinkling eye.
What’s left of seasons that have passed
but paling shells from dehydrated snails?


I trust the crispy chill of wintertime
but less the summer and its luring light.
Why looking forward to this ruthless season,
unfaithful like the teenage month of April?


It’s soothing when the snowflakes softly fall
while dressing up my birch in crystal fur.


Fall is the Case

What really matters is the transient fall,
the seasoning season to complete them all,
because – between you and me –
they’d otherwise be only three.


The nightingale has left its ambush.
No further songs for it to push
from warbling throat to tiny beak.
The sun is turning pale and weak.


We’re falling slowly down the well
of darkness and its magic spell.
Our globe will turn its southern parts
against the glowing fusion heart.

The smell of soil and naked clay
now fills my nose with pure decay.


Now is Time

Now is time for fall
for leaves to fall
for death to call
echoing against walls
of ignorance and eyes wide shut


Now is time for fall
for shadows to fall
for unseen wolves to call
howls echoing against walls
all doors closed and shut


Once reached the sun
so long ago
with life then undone
What’s to know
about stolen feathers
or wings of leather?


A long and winding road ever since.
Touched the Morning Star
twinkling teasingly far
eight miles high and dry
in synthetic wings and blue jeans


Took some time to fall
– spring and summer
Unseen wolves call
Echoing against the walls
Now is time for fall to f




Beach Walk – Beat walk

The average pace of the ocean waves
is said to be the same
as the average pace
of our human heartbeat.
That’s why I love taking lonely walks
by the shore during fall
alone or with my partner in life
while listening to the voice of the sea,
the original womb
of biological life on earth.


The even pulse of the beating heart
we firstly followed in our mother’s womb
has taught us enjoying the rhythmic parts
of life from its start to the tomb.


It’s me

and the sea,

It’s me

and the waves,



and pulsing,


and weaving


the weave of life and music,
of words and poetry.


They say that time is invented by man,
but isn’t just time
the pulses of nature,
days passing by
and the beat of the heart?
We’re counting these pulses
and calling it “measuring time”
forgetting the fact
that time itself can’t be measured.

The source of music as well as of time
we find in the tactics of tic-tacking hearts
impressing subliminal fatal chimes
following us from the start.


It’s me
and my heart

It’s me
and the sea

It’s me
and my life
and growing
and feeling

the beat of music and time
of waves passing by
of words and poetry




It’s you and it’s me
It’s us


Celebrating Myself

It’s time for all the leaves to fall;
that’s why we call this season fall

and I have reached the grey-haired stage
of life – thus experiencing fall.


Well, fine, there goes the peak of life.
Goodbye to youth – it’s time to fall.


Why lie, Goran? Nothing will ever change.
I’ll try to seize the joy of fall.


Why cry – you’re still alive today!
We’ll die and then the night will fall.




the icy bike path
fragments in the snow, bird claws
feathers of silence


Global Emotional Cooling

It seems like we have bled and cried an ocean
from Stone Age fights to modern martial ways.
The gods are watching us with mixed emotions.


Is hate or love what keeps our world in motion
when children soldiers learn to rape and slay?
It seems like we have bled and cried an ocean
when soldiers fight, because of the illusion
that violence is a price we have to pay.
The gods are watching us with mixed emotions.


We need ideas, not just simple notions
to bring an end to humans acting prey.
It seems like we have bled and cried an ocean.


Instead of using guns without proportion
let’s teach the children soldiers how to play.
The gods are watching us with mixed emotions.


Let’s praise the peace in deep devotion
and colors in a world that’s grim and grey.
It seems like we have bled and cried an ocean.

The gods are watching us with mixed emotions.


Elegy for a Snowflake

A snowflake gliding on the frosty glass
once born in magic dark blue distant clouds
Unique like all young egocentrics
A cool proud soldier fighting what’s warm
Both flower, crystal, ice
and a part of the aimless variety of nature

now dissolving, losing its individual hexagonality
becoming a part of a snowy surface
turning to unit of simply ice,

existence without character,
plain unanimous whiteness
Mature and depersonalized
like all other old egocentrics


Winter Ghazal

Who knows if I can write this well?
It’ll show if this ghazal goes well.

It flows and flies like snowflakes in the wind
and oozes from my sometimes frozen well.

My ice cold nose vibrates in chilly thrill.
Whose woes? – Who doubts I’m doing well?

Like ice dancing I hope my words will swirl.
Oh, no, it’s time to bid fare-well!

Is Poe the poet? No, it’s Goran.
He hopes his words have warmed you well.


It’s Christmas Time again

It’s Christmas time again!
X-macht – jawohl!


Red-dressed stout man Santa Claus
in the chimney colon of every house,
totally against the sanity clause
of our local community,
ignoring rules and sensibility.


It’s Christmas time again!
X-macht – jawohl!


Christmas with loads of fluffy snow,
starving reindeer in a row.
It’s not rain, dear, pure snow!
The power of a red-dressed “child lover”
in white beard and hair like my mother!


It’s Christmas time again!
X-macht – jawohl!


But where did JC go?


Lying Awake

Lying mummified awake
in my cold and lonely bed
–  only our cat and I at home –
in sheets of white hopelessness,
unable to effortlessly sink
into the healing lukewarm well
of enchanting and relaxing dreaming,
looking at the spotless ceiling
without a twinkle in my unseeing eyes,
soon dried out in dark and hollow December night,
when werewolf winds from freezing north
are howling and blood sniffing
outside my frosty windows,
I silently wonder,
paradoxically pleased with all his,
if I possibly could transubstantiate
my situation into a poem worth that label.


Cyclic Water – States of Aggregation

I turn the tap, filling my transparent pot
to make my slowly wakening family
the first steaming hot encouraging cups of the day.


Black clouds building up distant water drop walls,
looking credibly substantial,
from my kitchen window:
cloud masses pregnant with snow,
but simultaneously a threatening fluffy nothing.
A single drop is nil, practically powerless,
but together when frozen
they’re able to create traffic killing snowstorms
and all-encompassing inland ice.


Water is the blood of the earth,
whatever its state of aggregation,
ice, fluid, steam, plasma…


The black beverage is streaming well-organized
through the coffee machine
while bigger and bigger snowflakes are thrown by the wind
chaotically in white continuously shifting shapeless sheets
right outside my soon blinded window.



Fifth Season

When even the future
has turned to memories never realized,
the fifth season has materialized
– season of witchcraft and magic
when contradicting matters
that’ll never fit or meet yet do
– without fitting.
It’s white chalk or aluminum combs
against blackboard or window.


This is it – my life – perpetually verified
as a middle age wasteland of timeless limbo
between the past and future “then” of experienced time
I imagine patrolling each side of “now”.


When walking the well-known nature path,
never ending because it’s bent
into itself like all curved air,
snowflakes are dancing by my left side
and caressing sunbeams are kissing my cheeks
by the other.


Seasons meeting in the fifth season.


The left celestial hemisphere is covered
by distant stars – yes, there’s the Big Dipper –
in the mystic realm of northern light
and from the top of the right one
a bleeding sun keeps transforming
innocent summer birds
to falsetto-singing Michael Jacksons.


The fifth season is secretly developing
in mind and emotions
– season of credible witchcraft and pure magic.


Musik till TAUTOLOGI (skapelsen)

september 29, 2015

TAUTOLOGI (skapelsen)

september 29, 2015




av Göran Egevad 2005 och 2015

TAUTOLOGI (skapelsen) är en inbjudan till ett fantasibetonat äventyr, en resa, där läsaren primärt ges en möjlighet att bygga upp samma fantasivärld som författaren. Här ger jag en ram som kan visa den större helhet som bokens fragmentariska texter ingår i.

Jag var lite över nitton år när boken var klar. Den påbörjades en gång som ett specialarbete hösten 1969 på Söderslättsgymnasiet i Trelleborg och jag bearbetade den under min första studietid i Lund hösten 1970, då jag studerade teoretisk filosofi.

Händelseförloppet kan skisseras så här:

Bokens makrostruktur är uppdelad på tre delstrukturer, avdelningar, vilka i sin tur innehåller kortare eller längre textfragment, mikrostrukturer.

Första avdelningen kallas Kalejdoskop därför att dess texter kan som de kulörta metallbitarna i ett kalejdoskop. ”Skaka kalejdoskopet”, läs fragmenten i en ny ordning och en ny helhetsbild uppkommer.

Här träffar läsaren först på en av mina roller, en författare som sitter inlåst i en grå cell. Varje dag presenterar han ett textfragment som beskriver något ur hans fantasivärld, varje natt sover han medvetslöst och ”någon”, ”Imaginären” visar det sig, plockar åt sig det han skrivit under natten och så börjar han om på nytt nästa dag.

Andra avdelningen inleds med underavdelningen Imaginären där min egen hemliga, osynliga roll närmare beskrivs.

Den andra underavdelningen kallas Mellanting och är just detta, beskrivning av en process som gör att författaren i den grå cellen i första avdelningen inkarnerar i sin egen fantasivärld, som han skapat genom sina texter.

Avdelning tre heter Labyrint och består av textfragment som jag i min roll av Imaginären skapat efter att ha hemligen spionerat på den privata fantasivärld författaren i den grå cellen inkarnerat i. Här kan läsaren välja olika spår genom labyrinten. Frågan är vad som finns i labyrintens mitt eller om det är en evig labyrint, ett slutet system.

Avdelning tre slutar med att en liten man, här kallad Ingen, kryper in i en mörk låda för att skriva bort Det Onda. Nu vänder författaren åter in i den grå cellen Nu börjar berättelsen om från början. Den i förstone okände författaren har nu ett slags namn och en identitet, Ingen, och en mission, att skriva bort Det Onda, när vi läser boken för andra gången.

Boken måste alltså läsas åtminstone två gånger för att dess mission skall förverkligas.

Boken slutar med ett anagram på titeln TAUTOLOGI (skapelsen), Tauskatol Pelogisen, vilket kan ses som namnet på fantasivärlden. Den tid boken utspelar sig i är Tau-Tolska Sen-Pelogi, ett anagram på världens namn, som ej finns med explicit i boken.  Den avslutande frågan: ”Hur kom jag hit?” är en fråga både till mig själv och läsaren. Förhoppningen är att även läsaren ”läst bort” lite av Det Onda, vilket är bokens syfte på etisk/moralisk nivå… Det globala syftet är att den verkliga omvärldens mörker skall sugas in i dubbelspiralen (som pryder omslaget och symboliserar bokens titel, Tautologi) och neutraliseras när det går varvet runt för att sedan när det åter tränger fram till den yttre spiralen blivit mer ljust och mindre obehagligt.

Om allt detta sedan fungerar är en annan sak, men det var så det hela var tänkt.



TAUTOLOGI (skapelsen)

Första avdelningen


Andra avdelningen



Tredje avdelningen



”En värld är varje människa.”

Gunnar Ekelöf (ur ”Färjesång”)



Första avdelningen


Han sitter som vanligt på en omålad trästol. Framför honom ligger en bunt gulnade pappersark med blå ränder. Detta är hans utgångs-material. Han anar yttervärldens diffusa konturer genom den smutsiga fönsterrutan. Inga mörka färger, inga ljusa, allt är grå nyanser. Han stirrar ner mot papperna, hugger tag i pennan, vilken legat bredvid dem, och börjar skriva.

”Jag är munk. Jag föddes till det. Nu sitter jag i min klostercell och blickar ned mot den underbara kryddgården, vars dofter söker sig hit upp till min ensamhet och berikar den.”

Han slutar skriva. Hans fingrar knycklar ihop papperet och kastar det bakåt. Grafitstiftet sänkes mot ett nytt.

“Det är jag som kallas Brother Jim. Inspärrad på skitit vatten och möglit bröd i femti år. Det här är mitt tjugosjätte. Jag vet inte varför jag sitter här. Det enda jag ser genom gallret är grå havsvågor. Man skulle behövt en gallervibrator.”

Pennspetsen bryts mot bordsskivan. Han måste fortsätta skriva men har ingen möjlighet att spetsa pennan.

Han somnar.

Han vaknar upp på britsen ur ett drömlöst mörker. Han sätter sig vid bordet, där det ligger en nyvässad men trubbig penna bredvid en prydlig hög pappersark. Hans kropp rycker till, innan han börjar skriva.

“Jag är en typisk clown. Hade jag inte haft ett sånt allvarligt sinne för komik, hade jag varit fri nu. Cirkusdirektören, herr Loz Fuh, låste in mej här. Han släpper ut mej när jag bättrat mej, men jag vet inte vad det är för fel på mej. Jag längtar tillbaka till manegen, publiken, deras skratt och visslingar, applåder och fotstamp.

På något sätt måste jag tillbaka, men jag vet inte hur.”

Han måste skriva men kan inte.

Han fortsätter nästa dag.

“Hela livet har jag haft en vanprydande och uppseendeväckande fläck på vänstra kinden. Detta har gjort att jag stundom kallats Fläcken, varför jag reagerar synnerligen häftigt och spontant negativt vid detta ord. Många obehagliga händelser är nämligen starkt förbundna därmed. Speciellt minns jag då en, jag vågar påstå, hänsynslös och perverterad yngling torterade mig på en vindsvåning i innerstaden. Han lockade mig dit upp med de falska orden: ‟Si, detta är visst och sant vägen till Himmelriket‟, och som jag var en from och lättlurad natur, följde jag helt oförväget med honom. Men se där, då mötte han mig med spöet i hand och slog mig därmed våldsamt över hela kroppen, alltmedan han fullkomligt vrålade ut sitt hat mot min bräckliga person i form av orden: ”Så här går det för såna som går omkring och är malliga för att dom har en fläck som ingen annan har.‟ Sedan låste han in mig på vinden och kastade nyckeln i kanalen. Natten och mörkret kom. Jag lade mig förgråten och sönderslagen ned på golvet och somnade. Jag vet ej, huruvida det var en dröm eller verklighet, men plötsligt kände jag en råtta bita mig i vänstra kinden, liksom för att påminna mig om mitt handikapp. Jag ryckte häftigt till och slog i mitt yrvakna tillstånd huvudet så pass hårt i det låga taket att jag avsvimmad föll ihop. Nu var det…”


Hans hand domnar bort. Förlamad ligger den på bordet.

Han sjunker ihop på stolen, medvetslös.

Vakna! Skriv!

“Morddrama i åttonde rummet.

Medverkande: den döve munken (han sjöng entoniga, ordlösa sånger om förlorade trädgårdar); den blinde clownen (hans ögon äro skumma utav osedda ting); Fläcken; psykopaten (inbillad antagonist).

Scenen: ett rum, fyra äro dina väggar, jämväl golv och tak; möblemanget är spartanskt: ett bord, fyra stolar; i ena väggen (det är valfritt vilken) sitter ett fönster, vilket vetter åt en osynlig men storslagen trädgård; på grund av sin dövhet blir munken icke tilltalad annat än med avvärjande åtbörder, och han närvar som ett stycke levande dekor, slött nedsjunken i sin stol; clownen sitter lutad ut över bordet, mumlande oförståeliga eder; Fläcken går långsamt, haltande runt bordet utan att säga något, märket på högra kinden (till följd av fantasins spegelvändning) skymtar till, då han vänder sig.

Munken (hostande): Host… host… host… stön… Clownen (frånvarande, sluddrigt): Prosit, må det gagna? Gesundheit! Fläcken (vilken stannat vid fönstret, tittar tankspritt ut med ryggen vänd åt de övriga i sällskapet): Tilltala icke en döv! Clownen (uppbragt och förvånat): En död? Vad menar ni? Är den gode herr munken död? Fläcken (frågande): Död? (i det han vänder sig om och ser ner mot golvet, där munken livlös sjunkit ihop) Ja, synbarligen. Men varför? Och hur visste ni att han var hädangången, ni som ger er ut för att vara blind och intet kan skåda. Endast mördaren kan ju veta! Och jag såg intet ty jag vände ryggen tills Clownen (påpekande): Hur vet ni då så säkert att det är ett mord? Han kanske dog av slag Fläcken (indignerat): Vad för slag? (faller avliden ned av förargelse).

(Clownen dör av osynliga pajaskonster, en dörr hörs slå igen och steg, vilka snabbt och trippande avlägsnar sig och dör bort).

Händelsen i Rum Åtta är över.”

Fortsätt skriv!

Han skriver.

“Polis Pig gned sin vidrigt feta haka, vilken var täckt med dygnsgammal skäggstubb och påminde om en rutten tomat. ”Det här ser inte bra ut‟, klämde han fram och efter en effektlös konstpaus med något kraftigare stämma: ‟Det ser inte bra ut alls för er, Fuhach!‟ Polisen pekade med sitt uppsvällda och fjuniga finger på ett solkigt pappersark med en fettfläck överst: ‟De här båda fingeravtrycken överensstämmer helt. Hur förklarar ni det, ni som faktiskt ville göra gällande att ni överhuvudtaget aldrig varit i det åttonde rummet. Vi har funnit andra bevis som pekar mot att ni, just ni och ingen annan, ligger bakom händelsen där. Ni kan inte förneka Klara Fakta!‟ Han glodde med sina påsögon på mannen framför skrivbordet. ”Det är en fluga på pappret‟, sa denne stelt. En spyfluga hade slagit sig ned på fettfläcken och putsade makligt vingar och ben. Polisen sneglade mot den och fångade förstrött in den i näven med förvånansvärd snabbhet. ”Ni har inget att förlora om ni samarbetar med oss‟, påstod han föga övertygande. ‟Tvärtom!‟ Han gjorde ett litet uppehåll och klämde lätt på flugan, vilken protesterade med ett högljutt surr. ”Annars kommer vi att krossa både er och er förrädiska organisation!” Han reste sig upp från stolen och lutade sig över skrivbordet med ett plötsligt mordiskt uttryck i sitt plufsiga ansikte. ‟Nu kommer den dramatiska höjdpunkten‟, fastslog Fuhach uttråkat i tankarna, varvid Pig häftigt blåste ut luft genom de vidgade näsborrarna och upprepade orden: ‟Krossa er!‟ Han höll upp den knutna handen framför den anhållne, klämde sönder flugkräket i den och torkade av den på dennes skjorta. ”Ni har dålig andedräkt‟, sa Fuhach torrt. ”Och ni har blod på er skjorta‟, replikerade Pig likgiltigt, nästan sarkastiskt och satte sig ned med en duns, ‟Vakter, sätt den här i förvaringscell förtio! Snabba på! Iväg med aset!‟

Medan de tysta starka männen i grått och brunt förde ut arrestanten, gick Pig bort till tvättstället och kylde ned sin svettiga panna. ”Man skulle behöva något svalkande inombords‟, konstaterade han och tvålade in ena handflatan.”

Armen vägrar skriva.

Med en kraftansträngning lyckas han forma nya bokstäver.

“Har du sett?‟ ropade Abronella Xaz till Mac Birmigi från sin kuddhög, i vilken hon låg lättjefullt nedsjunken. ‟Har du sett, va?‟ Hon svalde ner något och fortsatte: ‟Nu har dom lagt vantarna på Lozdram Fuhach! Det står här på sista sidan. Jag trodde aldrig dom skulle ta honom‟ – ”Va sa du?‟ vrålade Mac från badrummet. ”Jag hörde inte det sista du sa för jag spola!” – ”Jag sa att dom knipit Lozdram nu!‟ skrek hon tillbaka. ”Jaså, dom har honom nu‟, mumlade mannen i badrummet för sig själv, medan han tvättade sig. Kvinnan i kuddhögen vek ihop tidningen och lade den i tidningsstället, där hon också förvarade några akvareller av Caomhmhala, målerskan från Nord-Talah. Hon hade inte hunnit hänga upp dem än. Hon hade ju GallerVibrator.

Mac torkade händerna, gick ut ur badrummet, genom den vinande GallerVibratorn, där han stannade en bra stund, och fram till dynkammarens dörröppning, varifrån han hade både vibratorn och det angränsande rummet, där Abronella låg, under uppsikt.

Kom och sätt dej här!‟ anmodade Abronella honom med en snabb svepande gest över platsen bredvid, när han fortfarande stod kvar borta vid ingången till rummet.

”Ja, ja‟, svarade han undvikande, i det han vände sig om och kastade ännu en blick in i mörkret, som om han ville förvissa sig om något, varefter han med ett underfundigt leende gick över golvet i Abronellas lagom upplysta rum och stannade vid dess mitt, där hon låg behagfullt utsträckt.

”Gör det bekvämt för dej!‟ log hon mot honom, och han lät sin ansenliga kroppshydda långsamt sjunka ned i ett mjukt, varmt och ganska tjockt vakuumbolster. ”Förresten…‟, började han dröjande och beundrade takets utsökta, färgsättning, ”var har du den där blaskan med notisen om Fuhach? Kan jag få spana in den?‟ Hon har ett underbart färgsinne‟, konstaterade hans ögon med en lätt rysning, medan hans näsborrar fylldes av hennes kropps berusande svettdoft. ”Det kan du väl få‟, svarade hon tjänstvilligt och sträckte ut vänsterhanden mot tidningsstället. ”Det står på sista sidan!”

påpekade hon, när hon räckte honom den. ‟Ja, jag vet‟, nickade han lite överlägset, när han tog emot den och vecklade upp den, ”men det var faktiskt inte det jag tänkt titta på.‟

Hon låg en stund och såg, hur han läste med allvarlig och till synes intresserad min. När han inte tycktes vilja sluta med det i första taget, reste hon sig häftigt upp, uttråkad och förargad. Han märkte det inte. Det irriterade henne. Hon stod framför kuddhögen och fixerade honom med iskall blick, men han fortsatte med läsandet, oåtkomlig för hennes ögon.

Med en snabb rörelse vände hon ryggen åt honom och klampade över golvet mot GV:ns mörka öppning i väggen. Långsamt sänkte han tidningen och lät blicken glida över kanten till Abronellas välformade rygg. Skulle hon gå in i det svarta hålet? undrade han. Hon vred på huvudet – snabbt dolde han sina nyfikna ögon – och iakttog honom över axeln. ”Där ligger han och låtsas läsa. Fet och äcklig. Jag är verkligen glad ett jag gjorde det! En sån trevlig liten överraskning det blir för honom i morron‟, tänkte hon med ett elakt leende, vände på huvudet och gick raskt in i vibratorn.

Nu var hon inte längre i samma rum som han. ”Om en stund sätter den i gång!‟ fastställde han skadeglatt, medan maskinens vinande ljud stegrades i ett crescendo, ‟och om en minut händer det!‟ Han glodde otåligt på armbandsuret. Sekundvisaren tycktes fastvuxen på stället. Nu var det en halv minut kvar. Hon gav plötsligt ifrån sig ett överraskat skrik av vällust. Sedan skrattade hon, innan maskinens oväsen överröstade hennes hysteriska vrål. Han såg mot öppningen, varifrån en lätt rök dansade ut. Allt var tyst som i graven. Han sneglade på klockan. Nu var det dags att sticka från lägenheten. Med några lätta steg trippade han bort till det rökiga hålet, spanade med skräckblandad belåtenhet in i tomheten – dit in ville han inte komma för allt i världen – drog för väggen och gick tyst ut ur våningen, stängde omsorgsfullt ytterdörren och spankulerade nerför trapporna med ett förnöjt uttryck mellan öronen.

Nästa morgon kom de och tog honom.”

Han stirrar framåt. Fingrarna trummar mot bordsskivan.

Pennan börjar åter skriva, eftertänksamt.

“De som hörde meddelandet i radio trodde att det var en propagandamanöver, men då inga dementier ville komma, och eftersom nyheten senare presenterades utförligare även i andra massmedia, visste man med säkerhet att det ödesdigra meddelandet trots allt var med sanningen överensstämmande.

”Från Datacentralen meddelas att Hanagäll ej existerar.‟

Alla visste vad det betydde. I städer och på landsbygden sprang folk omkring som galna, packade ihop sina ägodelar och sålde sina älskade. Regeringen katastrofsammankallades. Överallt rådde en paniskt febril verksamhet. Åtgärder måste vidtagas, fastän alla visste att det redan var för sent. ”Jag har faktiskt väntat på det länge‟, sa Bror Duktig med skälvande stämma till Fantomen, ‟jag har väntat på det alldeles för länge, och nu har det hänt. Om man får tro vad tidningarna och Datacentralen säjer.‟ Fantomen nickade eftertryckligt och instämmande, men han var för upprörd att kunna yttra något. Plötsligt reste han sig upp och dog.

Bror Duktig drog flinkt iväg med liket till Uppsamlingscentralen. En man log. Det var Brother Jim. Han visste vad andra bara anade. Även i de mest kaotiska situationer förstod han att göra grova pengar. Så ock nu. ”Här är Fantomen‟, viskade Duktig hest, ‟kvickt iväg med honom innan Myndigheterna får nys om saken och lägger beslag på honom. Det är en fet affär så glöm inte min betalning‟ Brother Jim smålog mot den fetlagde: ”Visst, det ska jag inte glömma!‟ Sedan vek han ihop Fantomen som en gammal tom potatissäck och lade ner honom under en presenning i fordonet, vilket han färdades med. Bror Duktig vinkade länge och fundersamt efter Jims farkost, när den försvann mot den avlägsna horisonten i ett väldigt moln av damm och grus.

Nästa dag kom Myndigheterna. ”Det har inkommit en rapport om en nyligen avliden Fantomen. Var finns denna?‟ påstod och frågade dessa. Ingen ville svara. Då gick de bort till Bror Duktig, vilken för tillfället idogt fiskade i Bäcken, och sade med en röst: ‟Herr D, med all sannolikhet uppfattade ni frågan, svara därför omgående!‟ Med ett nervöst flackande leende svarade den tilltalade undvikande: ‟Fantomen? Skulle han vara här? Vem har rapporterat om hans död?‟ – ”En viss herr Jim, om det nu är av intresse för ert vidkommande. Eftersom ni icke genast besvarade frågan, kan detta rimligtvis och i överensstämmelse med Kalkylerna icke tolkas som något annat än ovilja att samarbeta och kommer att betraktas som en samhällsfientlig handling, varför vi finner oss nödsakade att upplösa er.‟ Upprörd vid dessa ord reducerades den samarbetsovillige herr Bror Duktig till en genomskinlig, gnistrande daggdroppskristall på ett fuktigt grönt grässtrå. En desinficerad pincett lyfte försiktigt upp den och lade den i provrör nummer åtta, speciellt avsedd för detta ändamål.

Sedan Brother Jim rapporterat om Fantomens avlidande, och sagt var han fanns, fast det var ju lögn, hade han i hemlighet färdats till Loz Fuh, vilken mottog fantomenliket med en min av gillande och dold beundran. ‟Honom kommer jag att ha mycket nytta av‟, sade han och flinade klurigt. Han kunde tyvärr inte betala Jim just då (möjligen på grund av R8), och betalningen uppsköts tills vidare.

Allt som allt hade det varit en lyckad dag för Jim. Det var inte alltid som Uppsamlingscentralen (vilken han själv ”grundat‟) hade så mycket att göra, allra minst i dessa. tider. Nu existerade av allt att döma varken Hanagäll, Fantomen eller Bror Duktig. Brother J kunde för en gångs skull nöjd andas ut en lättnadens suck. De enda som återstod att eliminera var Myndigheterna och Datacentralen, sedan… vilka tider! Han hade inte lyckats utarbeta någon ordentlig, realistisk plan ännu, beroende bl.a. på Rum Åtta, men han hoppades att han skulle kunna sätta sin lit till fortsatt tur. Det hela skulle nog ordna sig på bästa sätt. Rum Åtta var ju trots allt historia.

Jim satt djupt nedsjunken och halvsov i sin fåtölj, då det ringde på dörren. Med ett lojt ögonkast öppnade han den och släppte in något som han först trodde var ett brev, men som i samma stund visade sig vara en av Myndigheternas gorillor, polisman Pig. Det enda denne sade var: ‟Ni är anhållen‟, och då var Jim tvungen att följa med.”

Papperet har tagit slut. Han måste fortsätta skriva på ett annat ark. Medan han letar upp ett lämpligt, stöter han till pennan, varvid denna rullar ned på golvet. Han bockar sig häftigt ner efter den. Det svartnar för hans ögon, utan att han förnimmer någon smärta. Han finner det nästan behagligt.

Knappt har han vaknat upp, förrän han fortsätter skrivandet.

“Idag mötte jag Abronella Xaz för första gången på lång tid. Hon sa att hon just varit på semester, vilket jag betvivlar, och att Lozdram Fuhach igår reste till Nord-Talah för att få inspiration till sin nya bok. För att riktigt kunna övertyga mig om sanningshalten i sin påstådda semesterresa, bad hon mig komma på hennes välkomstparty och beskåda hennes souvenirer. Jag vet faktiskt redan nu att hon köpt dem i ett gathörn alldeles i närheten av en kuriosaförsäljande, blind gammal clown. Han har besökt mig och berättat exakt vilka föremål hon köpt. Jag tänker inte äta ett dugg hos Abronella. Jag misstänker på goda grunder att hon inte längre är den ”gamla‟ Abronella Xaz, den jag förr kände, utan en falsk, konstgjord imitation, ‟Abronella Xaz‟, en datastyrd robot, en hantlangare åt Myndigheterna. Den rätta Abronella är upplöst. När jag talade med hennes (dvs. kopian) i morse verkade hon alldeles för lik sig. En riktig människa förändras rätt mycket på den tid hon varit borta. Jag får inte glömma att hela tiden analysera händelserna, så att jag får grepp om det verkliga skeendet och de inre sammanhangen.”

Nu har han slutat skriva. Nu ser han för första gången nöjd ut. Han viker noggrant ihop papperet. Sedan river han sönder det bit för bit och försöker vråla. Men han har ingen röst. Vill han få något sagt, måste han skriva det.

“Sorgligt nog hämtades Brother Jim i går eftermiddag av Myndigheterna. Det var väl därför Abronellas party inte blev så i lyckat. Alla hade vi gått spända av förväntan inför kvällen, tills vi fick veta vad som hänt. Abronella ville helt naturligt vara för sig själv resten av kvällen, så vi andra gick på teatern och såg ett av dessa moderna, underfundiga kortdramer, ‟Morddrama i åttonde rummet‟, av Lozdram Fuhach. Det var en av de friskare jag sett i den genren, och diskussionen som följde sedan var både oroväckande och intressant. Bland andra framträdde Nemo Tnaf med en del underliga påståenden: ‟Myndigheterna är en bluff‟ och ”Hanagäll existerar‟, det var de två, jag främst la märke till.

Jag kan fortfarande inte fatta att Brother Jim hämtats, det måste röra sig om ett missförstånd. Nu finns det ju ingen längre som kan tala om vad som hänt med Mac Birmigi. Hur som helst, i morgon måste jag kontakta Klara Fakta, hon om någon måtte väl veta det!”

Han har somnat. Men är utsvulten.

Han vaknar. Han är inte hungrig längre.

Han skriver.

“‟Det intressanta med Mac Birmigi är att han aldrig existerat annat än som en symbol, en abstraktion!‟ Så sa Klara Fakta till mej igår. Hon bör ju veta sanningen, ändå verkar det orimligt. Hon ville också göra gällande: ”Han blev på sätt och vis identisk med Brother Jim, när denne hämtades av Myndigheterna.‟ Det måste ju betyda, tänkte jag, att Brother Jim ännu inte är upplöst. Då är det ändå någon kvar av Den Gamla Skaran. Vilka konsekvenser kommer det att få för utvecklingen?”

Hans hand domnar bort i skrivkramp. Den ligger livlös på papperet. Han kan inte röra fingrarna. Han känner inte, när han rispar med pennspetsen i handflatan.

Skriv med vänstran!

“Någon har kallat Loz Fuh för idiot. Det stämmer säkert, men stundtals flyger hans idioti över gränsen till det paradoxalt geniala. Hör bara vad han säger om sina dikter: ‟Det Hanagäll, som enligt Fantomen existerade i dessa av Bror Duktig överskuggade dikter, förverkligades genom Klara Fakta‟.

För att göra detta till synes meningslösa påstående förståeligt även för ordinära dödliga, måste en del av orden ”översättas‟ till förståeliga termer. ‟Hanagäll‟ bör enligt Nemo Tnaf här tolkas som ”Händelsen i R 8‟, ”Fantomen‟ som ”sanningen‟ och ”Bror Duktig‟ ”lögnen‟. ”Klara Fakta‟ känner alla till. Förstår ni? Loz Fuh är nämligen identisk med Lozdram Fuhach.

Ibland grips Loz Fuh av en våldsam inre panik, när han märker sin begränsning. Då skriver han en dikt eller lägger en patiens. Den senare bär namnet ”Pleh‟ och uppenbarades för honom i ett ögonblick av introspektiv illumination. Reglerna för den är flexibla, och endast tre kort, om än valfria, får användas. Ingen har någonsin fått den att gå ut.

Denna ”Pleh‟ har en synnerligen central roll i hans lyrik. En diktcykel om tre volymer, en per kort, bär namnet ”Pleh‟.”

Skriv med höger hand! Den är inte lam längre.

“Clownkonster, alltid dessa fisromantiska, lögnaktiga skriverier om ”sorgsna‟ clowner! Löjligt! Idiotiskt! En clown! Det var bland annat därför jag låste in honom. Jag skäms inte för att säga det, men dessa clowner går mej på nerverna. I tjugo år har jag rest runt på alla platser med min förbannade cirkus, och den har blivit berömd tack vare clownen Alltid blir han uppmärksammad, aldrig jag, fastän det är jag som hittat på alla hans dumheter, jag cirkusdirektören!

Sorgsna clowner? Bah! Han är en förbannad smilfink, en falsk krypare. Nu har han suttit inspärrad i en vecka. Jag bryr mej inte om att cirkusen börjat gå med förlust, sen jag låste in honom. Det har jag råd med. Men jag måste hämnas på dessa pajasar. En för alla, alla för en. Han har börjat gnälla på mej. Fattar han inte att han måste bättra sig, innan jag släpper ut honom? Igår kved han om sina ögon. Sa att clownögon inte tål mörker och att han höll på att bli blind. Han ljuger förstås. Alla clowner ljuger. Han kan inte skilja mellan manegens sågspånsverklighet och verkligheten utanför tältduken. Blir han blind hoppas jag han bättrar sej, det vill säja slutar vara clown. En blind clown är ingen clown, för han kan inte se publiken. När han lämnar min cirkus, kan han ta den med sej. Själv ska jag bli författare på heltid. Jag har faktiskt skrivit en hel del redan.

Igår kom förresten en representant för Myndigheterna och påstod att en fri man hölls fången utan deras vetskap. ”I helvete heller‟, sa jag helt fräckt, ‟här på cirkusen har vi bara djur fångna. Inga verkliga mänskor sitter inlåsta här. Ni kan ju inspektera om ni har lust!‟ Jag ljög inte. Clowner är inte verkliga, de är bara masker, masker utan känslor.

Naturligtvis gjorde sprätthöken ingen undersökning. Jag verkade väl för påstridig och aggressiv. Jag skrattade gott åt honom, då han gett sej av.

I morgon har vi sista föreställningen i den här gudsförgätna hålan. Ont om folk, dåligt med applåder. Mina eleganta skämt fattar ingen. De skrattar bara när något misslyckas. Till exempel när tigrarna blev uppskrämda av en åskknall eller ett gevärsskott och rev djurtämjaren. Alla de dumma råa människorna vred sej av skratt, när blodet sipprade ner längs hans sidenskjorta i en pöl på golvet. Att människor kan vara så grymma!”

Tvekande slutar han skriva. Men snart börjar han igen. Äntligen har han märkt att han inte kan tänka utan att skriva.

Det Stora Kriget

Det Stora Kriget började när vi minst anade.

Myndigheterna hade sagt: ‟Det finns inget Hanagäll (fienden)‟, och då slog de till. Försvarslinjerna forcerades, dess förödande krafter välvde in över den oskyddade Staten. Hårdast drabbades De Centrala Delarna, där Statens Hemligheter förvaras. Detta är numera Förbjudet Område, FO, och endast Regeringsmedlemmar och Vetenskapsmän har tillträde. För att skydda mot ytterligare fientliga angrepp, är det omgärdat av de effektiva Skyddszonerna. Fienden har nu även inriktat sig på andra detaljer, bland andra vattenlednings- och avloppssystem samt vissa Offentliga Inrättningar, dock hittills utan större framgång. Befolkningen har uppmanats att använda sina sopnedkast med måtta och att icke spola ned för fienden värdefullt, förbrukat material, eftersom detta kan ge dem onödiga energitillgångar.”

Huvudvärk. Han kan inte skriva. Han kan inte tänka. Han måste lägga sig ned på britsen och vila ut. Han sjunker in i ett hål i hjärnan.

Vaken igen. Huvudvärken är borta. Han känner sig förvirrad. Den grå cellen är inte riktigt som tidigare, något är förändrat, men han kan inte komma på skillnaden. Bra, fortsätt skriv!

“‟Idag ska jag offras till Hanagäll. Jag är glad åt att just jag blivit utvald. Det är en stor ära för mig, kära läsare, en ofattbar ära, och jag hoppas att även ni kommer att nå lika långt i era strävanden. Alla är vänliga mot mig. Jag möter en obegränsad förståelse. Detta är underbarare än födelsedagarna jag minns som barn. En obeskrivlig lyckokänsla!

När jag skriver detta, sitter tre leende vakter och en allvarlig gammal man runtomkring mig. För varje ord jag skriver nickar de förstående, som om de visste exakt vad jag skriver utan att behöva läsa det. Många före mig har gått samma väg, och alla har känt samma lyckokänsla som jag. Snart skall jag kläs i dyrbara kläder och parfymeras, så att jag luktar gott, när de för mig ut på scenen. Min kropp kommer att upplösas inför folkets blickar. I försvinnandets ögonblick klingar deras tjut och skrän i mina öron. Vilken gemenskap!‟

När Nadarya läst ovanstående epos i morgontidningen, vek hon ihop den och kastade den mitt på golvet. ‟Lozdram, vet du vem som ska upplösas idag?‟ skrek hon till honom som satt och gjorde rent penslar i rummet intill. ‟Nej‟, svarade den tillfrågade, ‟varför det?‟ ”Han har skrivit i blaskan idag men det finns inget namn under‟, sade hon. ‟Jaså‟, mumlade Lozdram, ‟det brukar det väl annars?‟ ”Javisst‟, höll Nadarya med, ‟det har det gjort så länge jag kan komma ihåg. Förresten, inget namn, ingen identitet… då måste det vara Mac Birmigi eller Brother Jim. Sak samma förresten. Tänker du 26

gå dit och se på, Lozdram?‟ Det var alldeles tyst.‟ Jag sa: Tänker du sticka dit och glo på det idag?‟ Hon reste sig upp från sin halvliggande ställning. ”Du kan väl svara!‟ Hon stapplade in i rummet, där hon trodde att Lozdram fanns. Där var tomt. Hon gick vidare till köket. Samma resultat.

Hon sökte genom hela lägenheten, men Lozdram var ingenstans. Hon hade inte hört honom ge sig av, inte ett ljud hade han gett från sig. ”Det är likt honom‟, tänkte hon, ‟men varför lät han penslarna vara kvar?‟ Hon vräkte sig på golvet i vakuumhögen och drog av sig strumporna. ”Skönt att vara barfota.” Hon drog något stort och sladdrigt över sig och försjönk i pulserande drömmar.

”Dunk! Dunk! Dunk!‟

”Hallå, är det nån här?‟ frågade en röst i korridoren. ‟Naadaaryaa!”Dunk! Dunk! Dunk!‟ Ihärdigare och ihärdigare. ‟DUNKDUNKDUNK!!!‟ Till sist vaknade hon. Yrvaket snubblade hon bort mot dörren, öppnade och släppte in den som bankat, Kröng Hesti, vilken genast vräkte sig i högen och sade: ‟Du kan inte ana en sån fruktansvärd dag jag haft! Först var det Klara Fakta i morse. Hon sa åt mej att skaffa fram ordentliga grejor i Pleh-fallet, saker som skulle kunna knäcka Organisationen. Så idag har jag farit omkring överallt och snackat och haft mej. Fullständigt utschasad… puuh! Och sen mitt i alltihopa kom Big, den snackesaligaste och rörigaste av dom alla, och hävde ur sej en massa om robotar med irrande ögon och att nån var ute efter honom… vilken pärs! Men nu är jag äntligen här hos dej… och kan vila mina trasiga nervtrådar.‟

”Du får ursäkta mej att jag inte öppnade genast, men min hög är så skön och jag sov så djupt…‟ Omärkligt stötte hon till en liten knapp, vilken startade en svagt surrande inspelningsmaskin. Hon lade Kröngs huvud i sitt sköte och strök honom över pannan. ”Vill du inte berätta för Nadja lite om den där Pleh-grejen så somnar du lättare”, viskade hon med smekande röst. ”Jag orkar knappast. Fast du får inte berätta för nån‟, han såg henne djupt i ögonen, ”men dej kan jag lita på.” Hon nickade instämmande. ‟Såja, får jag höra din saga…‟ ”Jo, förstår du‟, började han och slöt ögonen, ‟Pleh är kort sagt det allvarligaste hotet mot Statens existens, en underjordisk organisation med en massa underliga vapen. Deras mål är att krossa Datacentralen. Antagligen står h:et i Pleh för Hanagäll så det finns väl nåt samband mellan dom. Det är alltså en slags sabotage-organisation, fast det är väl bara en liten del av nåt ännu större… vad jag vet… ‟Nadarya log. ‟Du är fin på att ta reda på saker, kom du på nåt speciellt idag?‟ ”Ja, nu vet vi förresten också var och när dom ska slå till nästa gång… inte så illa va? Snart har vi dom som i en liten ask…‟

Nadarya ryckte till, när hon hörde de sista orden. Hon hade inte väntat att han skulle vara så klipsk. Hon höll näston på att försäga sig men hejdade sig i sista stund. I sitt sömniga tillstånd hade Hesti inget märkt. ”Och du har rapporterat till Klara?‟ undrade hon och försökte verka ointresserad. ”Jovisst… gäääsp… alltsammans‟, sludd-rade han och slumrade in. När han tycktes sova riktigt djupt, reste hon sig försiktigt upp och lät hans menlösa huvud sjunka ner. Försiktigt stängde hon av inspelningsmaskinen, tog av kuben, lade den i väskan, fick på sig en mångfärgad kappa, öppnade dörren, stängde den försiktigt utifrån och försvann snabbt nerför trapporna.

Äntligen framme. Hon knackade på den grå järndörren, tre snabba, lätta slag, sade tyst ”Help‟ tre gånger, och så stod hon i ett rum framför en glasblank yta. ”Sitt ner i stolen bakom er!‟ befallde en metallisk stämma. Hon satte sig ned som en lydig skolflicka och pustade ut. Glasytan vibrerade och ett mansansikte framträdde på den. ‟Jaha?‟ frågade ansiktet vänligt. ‟Och vad har du på hjärtat, lilla vän?‟ ”Födelsedagen måste uppskjutas, Pappa‟, viskade hon långsamt, ‟annars blir det inget kalas!‟ ”Hm‟, fortsatte rösten, ‟och du har saker med dej som säjer det, förmodar jag… kasta det i min famn!‟Nadarya tog fram kuben och kastade den genom skärmen. Mannen innanför fångade upp den. ”Kom med till Pappa‟, sade han efter en stund och pekade med långfingret mot henne, glasytan vibrerade. Stolen var tom.”

Pennan blir plötsligt som en bit gummi. Den hoppar och studsar helt okontrollerbart. Han försöker skriva, men då flyter den ut till en färgfläck över hela papperet. Han rusar upp och bankar på rutan. Han hör inget. Han bankar hårdare men hör inget. Nu trycker han ned all kraft mot rutan, men den sviktar icke. Nu slår han huvudet hårt mot rutan. Han försöker verkligen skada sig. Lika bra han får sova.

När han vaknar ligger papperna i en perfekt hög. En nyvässad men trubbig penna ligger bredvid. Han börjar skriva.

“Huset är grått. Takrännan rostig:. Ur skorstenen strömmar grå rök. Slingerväxter, bruna och gröna och röda, omfamnar huset. Man ser inga fönster. Nedanför en dörr ligger en stor svart sten. Himlen är mörk. Gräset är gult och uttorkat. Träden som omger huset är till större delen gran. En skogssnigel kryper över stigen, vilken leder till dörren, vilken är stängd. Från skogen hörs avlägsna fågelröster. Nära skogsbrynet ligger en myrstack. Den ligger till synes död i diset. Det knastrar bland torra grenar. Man ser ingen. Grenarna knastrar. Man ser ingen. Det knastrar. Det börjar mörkna. Husets silhuett framträder kraftigt mot månens kalla sken. Ingen rök strömmar ut ur skorstenen. Allt är tyst. Ingen levande varelse syns. Skogssnigeln har krupit färdigt. Bakom klängväxternas gröna, bruna, röda massa lyser det svagt från ett dolt fönster, ett flackande, pulserande sken. Mumlande röster tränger ut i tystnaden, vilken formar ljudet till ordet ”Pleh‟.”

Han rullar pennan mellan fingrarna. Den splittras. Han rullar papperet mellan fingrarna. Det söndersmulas.

Skriv! Skriv! Skriv!

“En klocka tickar. Papper prasslar. En stol skrapar mot golvet. En röst sjunger. En fluga surrar. Någon öppnar en dörr. Röster samtalar. Flugor spelar. Vingarnas musik. Stenar rullar nedför en brant. Ned i havet. Det plaskar och stänker. Glas sättes klirrande på ett bord. Tänder skallrar. Någon fnyser. Klockan tickar. Tidens musik. Papper prasslar. Det lyser ett ljus på havet. Det försvinner bortom horisonten. Vinden sjunger i träden. Vatten porlar. Nattens musik. Mänskliga röster talar ett obegripligt språk med gälla röster, fågelröster. Något glimmar till i månskenet. Gräset är vått. En igelkott kryper över stigen. Någon ger den mjölk, talar till den, frågor om vägen och skrattar tyst. Klockan tickar. En människa sjunger. Hennes sång tränger ut i natten genom det öppna fönstret. Fladdermössen vägledes av sina höga rösters ekon. Det ohörbaras musik. Något fladdrar förbi. En ensam hund ylar i mörkret och blir besvarad. En hare skuttar över stigen. Gruset knastrar. Någon hasar sig fram. Någon för sina fötter långsamt framåt i gruset. Någon stönar. Någon flåsar. Någon stannar. Gruset knastrar inte. Någon pustar ut i det kyliga nattmörkret. Någon dråsar ihop, så att ljud av prassel och knastrande uppstår. Någon kryper mödosamt fram i mörkret. Någon slutar krypa. Det blir tyst. Natten är stum och outgrundlig. Stjärnorna syns tydligt, likaså månen. Gräset är vått och kallt. Luften är frisk. Någon rosslar. Någon slutar andas. Nattens outgrundliga musik. Någon upplöses. Natten är tom, kall och ljudlös. Någon ropar på någon men får svar av ingen. Någon ropar igen. Någon börjar gå och leta efter någon som försvunnit men hittar ingen. Någon går hem med ingen. Äter kvällsvard med ingen. Går och lägger sig med ingen. Drömmer om någon. Är ensam med sig själv och de fladdrande nattflyna. Någon sover tungt i den stumma natten. Natten är våt och kall. Klockan tickar. Försvunnen musik.”

Han har hållit hårt om pennan. Dess röda lack har färgat av sig på fingrarna och i ögonen. Han torkar sig i ögonen med fingrarna. De blir gröna. Han lägger pennan på bordet. Den blir brun. Han reser sig upp och klibbas fast vid taket. Han lossar försiktigt på strumpan och faller ned. Pennan är blå och för lång. Han bryter av den på mitten och biter med sin tandlösa mun i den resterande. Den är seg och han sväljer den. Illamående. Pennan är grön och han skriver.

“Första gången jag hörde talas om PaliKromTavlorna var vid en Konferens för Regeringsmedlemmar och Vetenskapsmän i Centralbyggnaden.

Vi hade samlats för att diskutera den senaste tidens samhällsfientliga verksamhet, och hur Staten eventuellt skulle kunna bekämpa den. Då vi kom in på avdelningen Kontroversiella Flyktmetoder, hävdade en vetenskapsman att en samhällsfiende vid namn Lozdram Fuhach för en tid sedan lyckats komma undan tack vare en PaliKromTavla. Mitt framför ögonen på vaktpersonalen hade han helt enkelt vänt ut och in på tavlans ramar och flytt in i dess verklighet, oåtkomlig för Datacentralen. Tavlan hade han haft dold i en portfölj.

Vi tog det först som ett skämt, men då hans redogörelse kunde bestyrkas av en utförlig och auktoriserad rapport, kom vi snart i en allvarligare sinnesstämning. I rapporten, en diger lunta, stod att läsa att missbruket av PKT (som det korrekt förkortas) blott på några få veckor spritt sig som den värsta farsot över större delen av Staten från att ha varit en relativt isolerad företeelse, av allt att döma lokalt begränsad till De Otillgängliga Bergstrakterna i Nord-Talah, där de säges vara tillverkade av konstnärinnan Caomhmhala, en avlägsen släkting till den högst respektable Mazhen av Xazva. Många asociala och mer eller mindre fanatiska individer har flytt in för gott i tavlornas värld. Detta har ur samhällelig synpunkt enbart positiva konsekvenser och är väl närmast att betrakta som en välgärning: Myndigheterna slipper på ett bekvämt och diskret sätt från alla parasiter och uppviglare. Man är icke längre nödsakad att ta till brutalare och mer uppseendeväckande metoder för att få bukt med dessa problem. Det obehagliga i sammanhanget är emellertid att detta missbruk spridit sig från dessa minoriteter till vårt uppväxande släkte och vissa lättpåverkade delar av vår s.k. intelligentsia. Statens, samhällets, vår och våra barns framtid är därmed i farozonen på ett synnerligen riskabelt vis. Ingen vågar väl ens tänka sig, vad som skulle kunna ske med samhällsordningen och hela vårt mänskliga kulturarv, om icke PKT, dess verkningar och attraktionskraft ginge att stoppa. Men låt oss icke måla Hanagäll på väggen! Faktum är att vi kan se framtiden an med både tillförsikt och en viss om än liten mängd optimism. Vi får inte glömma att vi i GallerVibratorn har en potentiell, effektiv motvikt till PKT. Som det nu är, har endast ett fåtal högt uppsatta Regeringsmedlemmar och Vetenskapsmän tillgång till den, men vi håller på att utveckla en modell, som kommer att bli så billig och säker att den inom en snar framtid är var mans egendom. GV:n kommer att bli århundradets sensation, för att uttrycka saken med reklammännens vokabulär. En GV har ungefär samma effekt som PKT, men i begränsad omfattning, såtillvida att den sätter gallret i tillvarons mur i vibration så pass mycket att en temporär spricka uppstår, varvid man för ett ögonblick kan bländas av icke-varats strålning, det vill säga för en stund vistas i en drömvärld. Den river inte muren helt, som PKT gör.

Men låt oss uttrycka oss i mer konkreta ordalag. Det väsentliga med GV är dels att den skänker individen så pass mycket harmoni och självkänsla att han kan sköta sin samhällssyssla någorlunda korrekt och inte lockas av PKT och falska drömmar, dels att han återvänder till vår objektiva, begränsade och samhälleliga verklighet utan risk för biverkningar och andra obehagliga följder. Det bör kanske även påpekas att GV automatiskt anpassar vibrationerna efter vars och ens individuella psykiska såväl som fysiska kondition, varför någon risk för ”GV-narkomani‟ eller ”överdos‟ ej torde föreligga.”

Plötsligt vet han allt och slutar skriva. Han skall just öppna munnen men faller ihop som en trasdocka.

Han vaknar. Vet ingenting. Fortsätter skriva.

De har hela tiden ljugit för mej om Loz Fuhs öde. Till en början trodde jag att han var Brother Jim och därefter Mac Birmigi. Också det var fel. Jag fick en fruktansvärd chock, när han avslöjades som Den Upplöste. Min sorg visste sina gränser men inte jag. En fruktansvärd skräck från mina tidigare, halvt glömda år grep mig i ett tankekvävande hjärngrepp och höll mej fullständigt stel och paralyserad under flera veckor. Och sedan, igår, fick jag reda på sanningen, den underbara. Loz Fuh lever fortfarande, säjer trovärdiga källor, men i De Otillgängliga Bergstrakterna i Nord-Talah. Det är inte officiellt bekräftat, men jag finner det ändå högst trovärdigt. Myndigheterna kommer aldrig att fastställa sanningshalten i meddelandet. Staten erkänner aldrig sina misstag, de bortförklarar dem. Hela mitt liv har de försökt bortförklara. Jag tillhör Den Gamla Skaran och vårt hopp är Loz Fuhs frihet. Han måste leda oss och visa vägen till Den Gröna Pali-världen.”

Han vill skriva nu. Han får inte skriva nu, därför att han vill skriva nu. Han får absolut inte skriva nu, men han försöker.

Han har huvudet fullt av oro, som måste ut, men han får inte skriva. Hans huvud sprängs i ord.

Såja, så ska det se ut.

Nu när han blivit av med alla ord finns ingenting kvar, som skiljer honom från omgivningen. Några ord fäster sig själv på pappret. Meningar växer fram. Det är bara att läsa.

Författaren är död, han har skrivit bort sig själv, han tillhör nu de inbillade.

“Ingen orkar längre höra mer ord. Vi är trötta på orden innan vi hört dem. Jag hade en gång så många ord att jag storknade, sprängdes, upplöstes. Nu när jag äntligen är fri, är jag icke men är likväl.”

Tiden upplöses, splittras, löper vinkelrätt och parallellt med sig själv. Författaren är “ingenting, men allomfattande, gränslöst ingenting, någontings ändlösa resultat, evighetens nästa”.

“Avstånd till människan känner människan. Med ord söker hon överbrygga detta. Ord gör avståndet större.

Mer ord. Större avstånd.

Människan känner att hon avlägsnar sig från människan.”

Det var här han satt. Det var här han skrev sina dikter och prosastycken. Satt där på stolen med armbågarna mot bordsskivan. Det här är ett vackert grått, enkelt och anspråkslöst rum, påminnande om en cell i ett kloster. Typiskt för hans personlighet, ett uttryck för hans inre, enkelhet, rättframhet. Ibland tittade han ut genom det där fönstret. Det var mer smutsigt och poetiskt då. Tyvärr har någon tvättat det sedan dess. Synd. Atmosfären och mystiken har gått förlorad. Liksom många av hans manuskript, rentav de flesta. Men några finns kvar. I säkert förvar. Javisst, är det inte en vacker brits?

“När du öppnar munnen, älskling, känner jag vitlöksdoften. När du stänger den, klapprar löständerna. Du är vacker när du andas. Om du bara ville andas mer. På sistone har du inte andats alls.”

Det var i den här sängen han låg och filosoferade. Sedan gick han bort till bordet. Satte sig lugnt ned och krafsade ned sina stora tankar med en trubbig blyertspenna på ett skitigt papper. Pittoreskt. Originellt. Ni förstår ett sånt krävande jobb?

“Munken, clownen, Fläcken… alla är välkomna. Välkomna någonstans, ni bara, ibland här. Ibland morgon. Ni kommer att trivas. Här är rummet. Munken låg till vänster. Ni kommer att trivas. Många stora och berömda män har vistats här. Bland andra Fantomen och Bror Duktig.”

En trogen beundrarskara strömmar dagligen hit för att beskåda verkligheten sådan den kunde te sig. Många kända män, låt oss säga tre stycken, har besökt sig själva sådana de var. Ett märkligt rum.

Jag tog dej med när det var tid. Du sa det var för sent. Men vad vet du om för sent? Du som alltid kommit i tid…”

Han försvann när det var höst, tror jag. Och det tog väl några dagar. När man sist såg honom i livet satt han och skrev. Sedan lämnade man honom ensam fyra dagar, och på den tredje dagen fann man honom inte längre. Således drog man slutsatsen att han var försvunnen. Det är synd, för han var ju rätt bra. Han skrev så många vackra ord.

Ni har kanske läst “En hotande fara”?


Andra avdelningen


Kommentar: “En hotande fara” skrev han före Manipulationen. Det är det enda längre manuskript som i skrivande stund är tillgängligt för allmänheten.

En hotande fara

Ni säger att ni känner er hotade, att vi lever i “De Yttersta Dagarna”, att Den Stora Katastrofen snart är över oss. Ni räknar upp en mängd potentiella orsaker till denna vår undergång. Det låter som en utantilläxa: krig, sjukdomar, föroreningar av alla slag, kriminalitet osv., ting vilka “civilisationen” själv direkt eller indirekt är ansvarig för.

De mest pessimistiska av er anser att dessa företeelser, var för sig eller i samverkan, med obönhörlig logik, kommer att leda till människans slutliga utraderande från jorden. De har helt inrättat sina liv efter denna insikt och bidrar på så sätt till “obönhörligheten”; andra, och det är icke nödvändigtvis här fråga om “blåögda optimister”, anser att vi fortfarande har chansen att reda ut problemen, förutsatt att vi sätter in alla till buds stående medel. Men det måste ske nu, ty snart är det för sent. Resurserna lär finnas men inte Makthavarnas goda vilja, kanske inte vår egen, “undersåtarnas”, heller. Huruvida dessa problem verkligen går att lösa, är en öppen fråga. Det vore dock i allra högsta grad oförnuftigt att skjuta allt från sig och försöka komma undan ställningstagande och handling med ord som: ”Det får tiden utvisa” och “Vi får väl vänta och se”. “Vänta och se” när man själv är mitt inne i eländet! Man kan inte ställa sig utanför detta skeende och neutral helt lakoniskt “konstatera fakta”.

Hur skrämmande och påtagliga dessa faror än må te sig, finns det dock en som jag, utan att för den skull nedvärdera eller negligera de övrigas betydelse, personligen finner ödesdigrare. Den härrör från något som ej existerar. Det låter som en paradox och är en paradox. Inbillning? – Javisst, jag åsyftar Imaginären (nu är han nämnd), den primära orsaken till de övriga “farorna”. Ännu har han icke gett sig till känna för människan, ännu är han i det närmaste en otänkt tanke. Han är helt och hållet inbillad, hans namn och egenskaper är produkter av min fantasi, och han består allenast av de ord som beskriver honom. Snart kommer han att visa sin enorma styrka och makt och förverkliga alla sina planer. Han är oåtkomlig och osårbar, ty med vilka medel kan han skadas? Hur ska man förgöra något inbillat som är frigjort från verkligheten och den som inbillade sig det? Vi får inte göra det fatala misstaget att avfärda honom som “ej existerande och därför ofarlig”. Det paradoxala ingår i hans väsen. Även om han icke själv existerar, så kommer konsekvenserna av hans kommande handlingar att existera. Han är det utvecklade och förlösta inbillningsfostret och tillhör De Imaginära Vampyrerna. Han kommer att slå sig ned någonstans nära människans tankar, vid aningarnas utmarker, och suga ut allt människans fantasistoff, avkräva henne hela hennes inbillning. Imaginären kommer att befalla Den Ensamme i den Grå Cellen: Skriv! Skriv! Skriv! Skriv min värld, tänk mig det grundmaterial med vilket jag kan bygga mig en värld, en egen värld av ord.

Motvilligt låter sig människan styras. Hon kommer ej att tillåtas äta, vila endast i yttersta nödfall, medvetslös och drömlös. Alla idéer, varje infall kommer att pressas ur hennes hjärna, dras fram, stjälas. Det blir en kortvarig men smärtsam nedbrytnings- och urlakningsprocess, tills människan plötsligt vill kapitulera till fullo inför den övermäktige Vampyren, ge honom allt, vartenda litet infall, varje nätt och jämnt anad tanke. Kanske vill hon därmed kväva Den Övermäktige, ge honom för mycket, mer än han kan absorbera. Varför går det inte? När hon nu inte får ge utlopp för orden, när språket samlas i hjärnan och pockar på utlösning via mediet, blir följden…

Vad? Vad kommer att ske?

Kanske något med splittring, upplösning och identitet. En fruktansvärd manipulation. Det är som bleve jag plötsligt blind. Dit men inte längre ser jag. Allt är mörkt och vanskligt, en outgrundlig hemlighet, Händelsen. Finns det då ingen plan, en plan med vars hjälp människan skulle kunna överlista Imaginären? Ett sätt att slinka undan… Nej, skadan är redan skedd. Det har redan hänt, det fruktansvärda, olidliga, otroliga. Just genom dessa mina ord har Imaginären skapats, blivit den han är, evigt oåtkomlig. Kan jag då inte bränna manuskriptet, förgöra orden med eld? Imaginären är helt oberoende i och med att orden som säger det skrevs. Vad. betyder det att ytterskalet förintas, om hans väsen är en paradox?

Kan man då inte vilseleda Fantasiutsugaren? Lura honom med det som inte utsäges? Övervinna honom med en plan som inte finns… Just det: det finns ingen plan – men däremot något med identitet, upplösning och splittring… något som i och för sig redan skett, den Oförklarliga Händelsen.

Ja, träd fram, Imaginär, du inbillade och icke-existerande, träd fram Vampyr och Utsugare, träd fram och manipulera med Människan!

Kommentar: Hans önskan var att detta manuskript aldrig bleve offentliggjort. Det hittades väl dolt djupast inne i den grå cellens dunkel.


  1. Vilken förbannelse att vara otänkt men tänkbar, ohörd men hörbar, osedd men synlig, en väldig yta sedd från sidan och kallad “linje” eller “inget alls”
  2. Vilket öde för en onämnd Imaginär att sitta otänkt overklig lutad mot muren Tänkbarhet – Möjlighet, tills en dag – se där – en spricka i den mörka muren, en första pil av tankens ljus! Undret har skett:

Imaginären är nämnd!

III. Förblindas ej av ljuset! Detta lilla torftiga, linjära ljus. Ljus av annat slag väntar dig, av ett högre värde, med en annan vibration. Men än så länge får du kisa eller skåda enögt genom springan.

  1. Men se! Plötsligt ej allenast nämnd utan ock beskriven, definierad och värderad. Dra in den friska tanken i din själs lunga! Grip tag i inbillningen med din fasta hand. Det är förvisso slitsamt skapa nya världar, och mycket material behöver du för din, din värld av ljus med annan vibration. Drag in allt fantasistoff från denne tänkare, drag in det genom murens hål, så det blir större och slutligen raserar den.
  2. Möjligheternas små tomtar och illvilliga kärringar drar iväg med murens spillror till en annan plats på andra sidan din verklighet och bygger den på nytt. “Hit men inte längre”, vill de säga, men de blir aldrig trodda. Det finns väsentligare murar att ta på allvar och förstöra!
  3. Så plötsligt som en väldig tidvattenvåg tränger inbillningens krafter på, som ville de förkväva dig. Det får ej ske, du historielöse, som är skaparen av ett ljus av högre värde. Du försöker värja dig, men hålet är för stort och muren alltför dålig, och se, då händer Händelsen, något med splittring, upplösning och identitet. Verket kan gå vidare, och världen, denna värld, är orden som beskriver den. Läs den eller ej, den kvarstår tidlös som en löjlig språkets paradox.



Tredje avdelningen


“Ni ska nu dömas för Händelsen i Rum Åtta!”

Lozdram Fuhach svalde orden med öronen. De rann in i hans tomhet, gurglade genom hans förstörda filter. Han blinkade och slöt ögonen. “Öppna ögonen!” Han gjorde det.

Det var en taskig historia. Hur skulle nån kunna veta nåt? Det måste bero på tapeterna. Det fanns nåt bakom dem, dolt i det torkade klistret, instucket i väggarnas sprickor, ett slags apparat, en manick som ljög, en maskin som satte ihop lögner, som man var tvungen att tänka. De hade gjort honom ren nu, fajbjoj lisen, fajbjoj doktojn. Därför gjorde han som de sa. Avsaknaden av kännetecken, bristen på identitet var hans nya väsen, hålen i en vällagrad ost. “Ni ska nu dömas för händelsen…”

Var det verkligen lönt att förneka Rum Åtta?

Han ville inte veta av andras vakuum.

“Håll ett öga på den där Vännen Min!”

De flinade mot varandra. Det var en puls som slog någonstans genom korridorerna.

“Se till att han inte tänker. Du vet: tala till honom. Berätta om Den Fjärde Stolen och Maskinen bakom Tapeten!

Sagotanten satte ned sin klumpiga, bruna sko, ”se så min lilla vän”, med en duns och knäckte hans filter, örats lydiga smärta.

“Långt korta i landet Ehuru Gurgel, där Dom Tapeterna älskar med Klistret, sitter Fågel Nödtröst och tuggar Sina Torra Dadlar. Då och då går En Fluga förbi. Se goddag, Mitt Hjärta bumpar…”

Om de satte honom bakom tapeterna…

Gömde honom i ramarna…

“Mina ramlar! Fina ramlar!”

“Kom med, ni ska ju tömmas för ändelsen i Blunder Grotta!”

“Ta honom hand!‟”

Det fanns något de inte hade talat om för honom. Något som kunde stjälpa detta vidriga, detta löjliga, spräcka kalkylerna, hela planen. “Flyga, flyga mygga, lilla vän, alla flyger, du och jag, flyger, alla plan flyger, mitt och ditt, flyger, flygplan, flygplaner, flyktplaner…” Det måste vara nåt med tavlan, det var där dom sa dom hitta bevis, nåt med ramarna. Kunde nån varit framme och manipulerat eller kontrollerat?

“Trollen visslar i Landet Tapeten, Ehuru Gurgel, Landet Kudde. Har du träffat Kalle Kyl? Han som är som…”

… knottrig is bakom tapeterna i Rum Åtta.

Sanningen, du min broder…

Tavlan kunde rädda honom. Återstod att lyssna obemärkt.

“Kom med, ta honom med. Behandlingen gjorde honom gott, ta honom hand, dömas, han ska dömas nu, Händelsen, Rum Åtta.”

Korridorens väggar var fladdrande skuggor, ingen vågade tolka budskapet, en lång väg att gå, oöppnade dörrar, sneda trappor, gallerfönster, bilder av grå berg, dofter.


De gick genom trumhinnan och gurglade genom ett par trasiga filter. En tomhet mötte dem. Ljuset släcktes och tändes, släcktes. Någon tände på nytt.

“Sitt ned!”

De band fast honom i den varma gelén, leende, småskrattande. En puls någonstans dunkade genom korridorerna.

Tapeterna, tavlan, ramarna… hans planer måste rädda honom, men han satt fast, tröstlöst, ohjälpligt.

Detta var Domen.

“Jag saknar honom”, tänkte Abronella Xaz, ”jag ville så gärna att han var kvar här. Det är så tomt.” Kunde det inte bero på att hon inte längre hade någon att projicera sina neuroser på? frågade en till synes objektiv röst inom henne. Det var löjligt. Så går det inte till. Hon hade läst psykologi.

“Finns det då ingen objektivitet?”

Vem undrade? En inre röst?

Tror du inte att du själv är skyldig?

“Kanske mitt fel alltsammans”, fortsatte hon i sina tankar. Så måste det vara. Hon fanns, Lozdram var borta, dömd.

“Men finns det inte nån plan vi kan använda oss av?” frågade Mac Birmigi henne. “Jamen, det behövs folk för att kunna uträtta nåt. Vi måste vars många för att klara av en så stor grej”, hon tvekade litet, ”och vi måste bli fler.”

Ha en plan om att bli fler? Utgå från den? En död man?

“Jag tror jag vet en bra plan som inte kräver så många”, fortsatte Mac. Han lät lättad. Det var en fin tanke: planen finns, ana den.

Abronella trodde honom.

“Fint”, tänkte Mac, ”om hon tror att den finns, så tror jag det och då finns den.”

“Innebär det att vi tar kontakt med Den Gamla Skaran först och hör efter om deras åsikter?” undrade Abronella försiktigt. Varför skulle hon fråga om det: Det var förargligt för Mac. Han hade inget svar. Måste han säga något om tapeterna nu i stället? Nej, så långt hade det inte gått.

Nu var tärningen hos honom.

”Kasta den!” befallde en röst. ”Snabbt!”


Han hade tur. “Det är nog förr en sak för Pleh”, trevade han, ”en allvarlig sak.” “Fint”, sa rösten, ”det tar sej!” “Jag tror förstås ändå att vi först måste kontakta DGS, du vet DGS är ju trots allt DGS”, vidhöll Abronella. “Nej, det kan jag inte se att vi skulle ha nån anledning till”, påpekade Nadarya Pempleton beskäftigt, ”vi måste ta hand om förberedelserna, planeringsarbetet.”

Hon log mot Mac. Nu var det fint ordnat. Var skulle Abronella ställa sig? Vad tillät henne hennes neuroser? – Galenskaper. Hon hade ju läst psykologi och “Det finns ingen objektivitet”.

”Då får jag väl ge mej då, men vi måste bli fler. Tre räcker inte. Kan vi inte bli DGS? Fast borde vi inte tala om vad vi har att säja for nån annan innan vi gör det för Pleh?” Hon ville inte direkt med en gång överge sin tidigare ståndpunkt.

”Hon vill bara göra sej viktig”, fastslog Nadaryas tanke, ”sån har hon alltid varit.” “Javisst, men vad har du för skäl? Kan du motivera?” Macs fråga lät uppfordrande. Fint Mac, kom igen!

“Jag tänkte bara det att vi liksom skulle öva att sprida budskapet.”Abronella själv tyckte det lät dumt.

“Din åsikt kan ju ändå inte leda till nåt fördelaktigare alternativ”, ansåg Nadarya, och hon fick rätt.

“Planen består av tre viktiga punkter, identitet, upplösning och splittring. Någonting med dom tre faktorerna. Verkar hyfsat. Vad tycker ni?” Mac såg de andra i ansiktet, en efter en, och avläste deras reaktioner. Nadarya tycktes tveka, verkade splittrad. Så delade hon sig och den andra, det var Kröng Hesti, sade: ”Kunde man inte ta dom i en annan ordning? Eller är den en gång för alla fastställd? Upplösning, splittring och identitet verkar mera logiskt. Tycker jag.”

“Det var likt honom”, konstaterade Macs tankar, ”alltid skulle han säja nåt med ”logik‟ i!” “Javisst”, svarade Mac litet irriterat, ”man kan ta vilken ordning som helst, bara vi får nåt gjort. Handlingen är det viktiga. Handlingen talar så att säja för sej själv.” ”Då har vi alltså följande handlingsprogram tills vidare, om jag får summera: kontakta Pleh, utöka organisationen och sprida budskapet om Planens existens.“ “Ja, det verkar bra”, tyckte Mac. Nadarya kunde verkligen summera. Det var hon specialprogrammerad för. Kröng nickade instämmande. Abronella gav upp, nickade jakande fast litet surt.

“Du får inte vara arg på mej”, sa Mac, ”vi kan talas vid sen.” Abronella lutade sig tillbaka i stolen, slöt ögonen och drog ett djupt andetag. Nu visste hon att hon någon gång skulle få återse Lozdram. Hennes inre motsättningar hade samverkat i gynnsam riktning.

“Jag tycker det är trist att behöva ta med artikeln om Lozdram Fuhach i middagsupplagan. Finns ingen som läser det. Inget speciellt med honom längre, tycker jag.” Brother Jim lät uppriktigt irriterad. Det verkade inte bra att han tog det så, men Kröng Hesti förstod honom helt. Tristaste jobbet på redaktionen. Det fanns inget mer av nyhetsvärde att suga ur Fuhach-historien, det hade de sett till som kom på den först. Eventuellt kunde man ju lägga dit något saftigt själv, så att det blev motiverat att ta det med i middagsupplagan. För på något vis måste det med. Det sade honom hans journalistiska intuition. “Du, ta och sätt till nåt om tapeter och tavlor, falska bevis och manipulerad GV, sånt slår!” föreslog Kröng. Han tyckte själv att det var ett dumt förslag, men Jim nickade gillande och grymtade förnöjt: ”Tja, varför inte?” Han smakade på tanken.”Lozdram Fuhach och Maskinen bakom Tapeten. En grej som styrde honom. Och så nåt med falska bevis i tavelramarna. Det bör kunna bli en snygg grej av det! En kombination som är lagom otrolig för att slå: Tavlor, Lozdram, tapeter. Vilken kontring!

”Jim tycktes uppskatta idén. Underligt”, tänkte Kröng, ”men det är inte min sak att döma. Det gladde honom att se kollegan gripa sig verket an med en sådan frenetisk energi. Vilken skaparglädje!

Kröng log ett log ett belåtet leende, när han gick ut genom dörren. Middagsupplagan skulle slå hårt!

“Fränder inom gränserna, budskapet har nått oss om Lozdram Fuhachs försvinnande. Myndigheterna, så berättas det, har dömt honom för Händelsen i Rum Åtta. Härtill är han fullkomligt oskyldig, ren i varje tanke, ett gott hjärta, helig till evighet.”

En kort paus.

”Ty Rum Åtta är helt igenom ett falsarium, en kuliss, ett bländverk, påhittat och uppbyggt av Myndigheternas Datacentralen för att få Den Gamla Skaran på fall, ett vedervärdigt försök att krossa Organisationen! Må denna skändlighet ej lyckas dem. Må Staten och allt vad den tillhör av GV och Myndigheter upplösas genom sina lögner!”

Ledaren sänkte rösten och tystnade, såg ut över skaran och läste i ansiktena deras tankar. Ja, han kunde sluta ögonen och likväl veta varje deras tanke.

”Men var vid gott mod”, fortsatte han uppmuntrande, och ett leende spred sig över hans läppar, fortplantade sig ut i salen, ”än är ej tid att misströsta, ty ett rykte, ett hoppets rykte, har nått mitt öra. Visserligen, och det är en god regel, ska men inte sätta sin tro till dylika, men vad annat är att göra? Har vi något val? Dock, det kan jag försäkra, härstammar det från säker källa. Ingen Myndigheternas Representant har filtrerat det genom sina skändliga hjärnceller!”

Ledaren såg ut över folket, slöt ögonen och kände deras förutvarande nedstämdhet förbytas till försiktigt trevande glädje.

Han fortsatte.

“Och, Mina Vänner, ryktet säjer att planen existerar. Planen med vars hjälp vi snart åter skall ha vår Broder Lozdram Fuhach ibland oss. Planen med vars hjälp åter Evigheten skall söka sin tillflykt hos oss. Men för planens genomförande krävs villiga medhjälpare, människor som är snara till osjälviska offer, redo att verkligen ge allt, människor med gott minne och god styrka.” Han blickade ut över massan, skådade inåt och uppfylldes av deras entusiastiska kampanda, deras nymorgnade villighet.

“Och inget offer är för litet för Planen och dess genomförande. För dess skull, för dess innehålls skull, må vi hålla hjärtat rent från onda begär. Vill alla av den rätta andan ropa ”ja‟!”

Tyst var ingen strupe, ett rungande “ja” ljöd från varje stämma, dess klang ekade i salen, fortplantades och förstärktes genom väggar och tak, golv och lyckta dörrar, fyllde hallar och salar, varje grå cell, tankerum och meditationsgrotta, hela klostret fylldes av detta mäktiga. rop, vibrerade av dess energiska glädje och obändiga framtidstro.

“Det är klart att vi ska hämnas på Myndigheterna för det dom gjorde mot Lozdram. Det skulle väl inte vara så svårt.” Clownen log med sin gummimask mot de övriga, försökte verka blind. De nickade instämmande.

“Vi kunde ordna en sagostund, berätta sagor”, föreslog han som var klädd som en döv munk: nylonstrumpa över huvudet och bomull i ett par väldiga kaninöron av papier-maché. Clownen tycktes inte gilla förslaget, men masken såg ändå glad ut. “Jag är trött på sånt”, sade han och vände sig mot Fläcken, som skulle verka förföljd och plågad: hade en stor pastellfärgad fläck på tygkinden och förskrämda ögon målade i ansiktet, iklädd en stor grå rock. “Jag tycker förstås det är lika friskt var gång jag hör dom berättas”, påstod han, ”men det skulle onekligen behövas lite omväxling. Vi har ju haft sagor dom senaste gångerna.”

Det är precis min åsikt, tycker jag”, sa clownen och såg glad ut, ”jag vet bara inte vad det skulle vara. Nån som kan komma på nåt nytt, nån som har en fin idé?”

De sett tysta en stund runt bordet.

Och en stund till.

Det började bli mörkt.

Clownen lyste upp och såg glad ut. Tal välde ur hans mun: “Om vi gör det till nån sorts sketch och mixtrar lite med tiden, alltså, jag menar så det blir ett skådespel som redan har hänt, och som vi kallar historia. Gammal verklighet, liksom. På nåt vis.”

Munken såg upp: “Jaha, du menar, lura Myndigheterna med Rum Åtta?”

“Det måste finnas en svag punkt”, fastslog Mac Birmirgi, ”och vi måste hitta den och göra ett förödande angrepp där.”

De andra höll med honom. Slutsatsen föreföll logisk med utgångspunkt från nuläget.

“Men nu är frågorna”, fortsatte han strax, “har vi nån som är lämplig för det infiltreringsarbete som kommer att bli nödvändigt före? Det måste vara en smidig person som Myndigheterna ska tro dom har nytta av, och som kan ge sken av oumbärlighet och ha ett gott minne, en som kan lirka sej in i Datacentralen och ta reda på komprometterande fakta. Ni är alla specialutbildade för den sortens arbete. Någon frivillig?” Han såg på de övriga runt det gröna bordet, fixerade med blicken ansikte efter ansikte. De såg groteska ut i det lila skenet från lampan under bordet. Ingen reagerade.

“Någon frivillig?” Nu hade frågan en syrlig, misstänksam underton. Han tog upp några röda, glättade pappkort ur en portfölj som stått lutad mot ett av bordsbenen, och spred ut dem över bordet. “Ta ett kort!” beordrade han kvinnan bredvid. Hon såg frågande på honom, villrådigt. “Ta ett kort vilket som helst!” upprepade han irriterat. ”Lotten får avgöra. Den ena duger lika väl som den andra!”

Hennes spända ansiktsuttryck lättade en smula. Hon sträckte ut sin högra hand, långsamt.

Andlös tystnad.

Olidlig spänning.

Måtte hon ta fel!

Mac reste sig häftigt upp från stolen. Hans ansikte hade fått ett ilsket uttryck. “Vad är det för tankar!” röt han uppretat. “Inget fusk!” Han såg ut i mörkret runt den lilla gruppen. Skenet från lampan var inte tillräckligt starkt för ett lysa upp mer än en bråkdel av rummet. Han kunde inte ens se bort till den närmaste väggen. Det var som att vistas Någonannanstans, i en liten instängd värld, ett lila universum, vägen till Den Gröna Världen.

Han satte sig åter, kanske lättad. Ingen skulle fuska, alla skulle följa reglerna, det fanns inte en tillstymmelse till förräderi av något slag. Nu sträcktes åter kvinnans hand ut över korten. Vilket skulle hon välja? De var identiskt lika. Det var på den andra som man såg skillnaden, på baksidan. Fast vilket var baksidan och vilket var framsidan? Var den gemensamma sidan bak och den andra fram eller tvärtom? Hon visste inte hur hon skulle besvara den frågan. En möjlighet vore att diskutera med de övriga och försöka komma överens om en lämplig definition, kanske rösta fram den enligt majoritetsprincipen, helt demokratiskt. Det vore den bästa lösningen på problemet. Hon gladde sig åt sitt självständiga tänkande, av tillämpningen av teorin i praktiken. Hon hade själv upptäckt problemställningen, de skulle nu lösa den genom ett noggrant studium och låta motsättningarna inom själva gruppen föra utvecklingen framåt ett steg. Det skulle ge henne många poäng. Hon hade gjort klara framsteg, hon hade inte läst filosofi för intet. Men om man i stället vände på problemet och tog det mer…

”Vad väntar du på?” utropade Mac otåligt.” Bättre tider?”

Hon ryckte till, väcktes ur sina funderingar. Vad skull hon göra? Ta en lapp? Vad skulle nu det vara bra för? Var det det enda hon var ämnad att göra? Hade hon kommit hit bara för en liten sketen lapps skull? En liten futtig pappersbit som det skulle stå en siffra på på andra sidan, kanske hennes. Vad var det för mening med det? Rena parodin. Hade de inte viktigare saker att göra? Fast vad var det för mening med deras organisation? Vad var det för mening med någonting alls, med att Myndigheterna lagt beslag på Lozdram och nu Planen… Vad var meningen med alla dessa intriger och händelser, med hela livet? Dumheter alltsammans, inget skulle ju ändå förändras i grund och botten. Allt skulle vara likadant dagen efter eller månaden efter eller årtusendet efter…

“Ta en lapp, då!” Rösten var en pisksnärt.

Hon vände sig sårat och upproriskt mot Mac. Alltid skulle han kommendera. Vad hade han för rättighet till det, när allt kom omkring? Han kunde själv ta sina lappar om han hade lust! Hon drog tillbaka sin hand från korten.

“Vad är det nu då?” undrade Mac försmädligt. “Det är meningslöst att svara”, tänkte hon, ”totalt meningslöst! Han fattar inget om samspelet mellan teori och praktik. “Är du emot Planen?” frågade han rakt på sak, utan omsvep. ”Är du emot hela Organisationen? En förrädare?”

Han såg på henne med. hätska ögon. Hon krympte inför hans blick, besvarade den skrämt. Vad hade hon nu gjort för något dumt?

“Du samarbetar med Staten, med Fienden. Det var du som ligger bakom det där med Lozdram, va? Svara!”

Hon teg.

“Du vet följden!” Han reste sig upphetsat och ställde sig bredbent bredvid henne: ”Du är dömd, dömd på förhand, du har dömt dej själv, har ingen chans!” “Han har rätt”, tänkte hon, ”som vanligt.”

Det sista hon gjorde var att försöka kasta sig in i det omgivande mörkret.

Ingen inom Regeringen känner exakt till vilken betydelse Lozdram Fuhach hade för Fienden. Enligt Datacentralens utsago togs han om hand, därför att han hade en nyckelposition. Mer sägs inte, och det verkar ju väldigt diffust. Åtminstone Regeringsmedlemmarna borde ju få veta på vilka grunder han dömts. Men icke ett ord har yppats. Vi lever i en maskinstat. Antagligen handlade Myndigheterna i blind desperation: man insåg att man hamnat i en återvändsgränd och såg sig tvingade att gripa första bästa halmstrå. I detta fall ryktet om “den farlige motståndsmannen Lozdram Fuhach, konspiratören Pappa”. Av allt att döma är det ett helt grundlöst rykte. Det är en paradox att sådana kan spridas så orkanartat snabbt och med en sådan genomslagskraft och frenesi i vårt moderna massmediasamhälle. Man tycker att det inte skulle kunna finnas någon grund för dylika, om man ser i stort.

Att Fuhach dömdes för “Händelsen i Rum Åtta” får väl ses som en förevändning eller skenmanöver. Det är ju tveksamt om något sådant som “Händelsen i R8” någonsin inträffat. Det är omöjligt ett ta redo på. “Domen” var kanske ett förhastat beslut, men hittills har det ytligt sett haft avsedd verkan: den statsfientliga verksamheten har kontinuerligt sjunkit de senaste veckorna. Man kan dock på goda grunder anta att Fienden vinnlagt sig om större försiktighet och mer genomtänkta metoder. Deras arbete sker mer i det tysta. Förmodligen har de som en följd av Domen, även mer vittomfattande och omstörtande planer nu. Domen mot Fuhach utgör en vändpunkt i utvecklingen. Till vems favör, Statens eller Hanagälls, är svårt att avgöra. Tiden får utvisa det. Utvecklingen står inte stilla.

Han försökte undfly något. Det var något med de förbipasserandes snabba, svepande ögonrörelser och deras sätt att röra näsborrarna, då de andades, som fick honom att känna ilningar av bottenlös, primitiv skräck. Han kom att tänka på robotar, fullkomligt känslolösa, utan egen vilja, redo att utföra minsta order från sina “herrar”. Och de var ute efter honom, det visste hon. I ett obevakat ögonblick slank han in i en mörk gränd, vilken löpte vinkelrät mot gatan. Han stod och hämtade andan och försökte lugna ner pulsen i dunklet, stirrade på helspänn mot ljuset. Hade de lagt märke till hans oväntade manöver? Han väntade, lyssnade, drog sig under tiden långsamt bakåt längre och längre in i mörkret.

De hade av allt att döma tappat bort honom. Han visste att de stod någonstans i ett gathörn, villrådigt spejande med sina tomma, uppspärrade kameraögon. Var är Vår Man? undrade de automatiskt, vad är vi programmerade att göra i en sådan här situation?

Deras temporära villrådighet och osäkerhet skulle få dem att utarbeta en ny plan. Ville han ta chansen nu att komma undan, måste han handla snabbt, snabbt och beslutsamt. Möjligheten, att alla variabler, även Slumpen, ingick i en större plan, fladdrade förbi i hans hjärna. Naturligtvis visste de redan var han fanns: de ville bara att han själv skulle röja sig i ett oförsiktigt ögonblick. Det skulle bryta ner honom snabbare än att gå direkt fram och hämta honom. Hans fot stötte till något som gav ifrån sig ett svagt klirrande ljud. Han böjde sig ned och trevade över det skrovliga betonggolvet, fortfarande med blicken åt gångens öppning. Det var en nyckel. Han lät den raskt glida ner i högerfickan. Den skulle kunna vara honom till nytta. Han måste ta vara på allt, inte lämna något outnyttjat.

Men kanske de, De, hade lagt ut den, förvissade om att han skulle finna den och självmant gå i Fällan! Han upptäckte en trappa, där gången slutade. Den bestod av tre steg och slutade framför en dörr. Handtaget var rostigt och färgade av sig. Han förde det neråt, men dörren förblev stängd.

Ögonen hade vant sig vid det knappa ljuset, han kände sig mer avslappnad. Men han kunde inte se någon annan dörr, inte finna någon annan utväg. Gången bestod endast av slät betong, trappan och dörren. Kanske vore det lönt att pröva nyckeln. Han fick upp den ur fickan, satte den i låset och vred om. Dörren gled ljudlöst upp, utan att han behövt trycka ned handtaget. Ut i gången i springan mellan dörren och dörrkarmen sipprade ett totalt mörker. Var detta Räddningen undan Dem eller ingick också detta i Deras Plan? Skulle han stänga till dörren och sitta och vänta på natten för att i skydd av den lättare kunna undfly Dem eller skulle han gripa Detta Enastående Tillfälle, innan det gled undan? Det skulle kunna leda till något väsentligt, något han skulle kunna ha användning för.

Hans tankar neutraliserades, slutade surra i hans huvud. Hans fötter förde honom oemotståndligt genom dörröppningen. Dörren gled undan och igen bakom honom.

Mörker. Pulsslag. Tystnad. Andetag.

Han sträckte ut sin hand bakom sig, där han beräknade att dörren skulle finns. Där fanns bara tomhet. Han visste inte om han stod stilla eller om han föll.

En tanke slog honom. Det gjorde ont. Han försökte känna sin kropp men kände den ej.

Försvunnen, försvunnen för sig själv.

De hade alltså fått honom i Fällan. Nu var han fast. Inget rum, inget ljus, inget ljud, ingen kropp, ingen lukt, ingenting. Kanske ingen tid, men kanske vilja-att, kanske medvetande-om, men inga relationer. Inga referenspunkter. De kunde utnyttja honom som de ville.

“Anledningen till att Myndigheterna, Staten, fick Lozdram Fuhach dit de ville, var ju att han själv trodde på sin skuld, att han själv trodde att det verkligen var han som var skyldig till Händelsen i Rum Åtta. Genom en överdos av GallerVibration lyckades man sätta hans omdöme ur spel och kunde därefter övertyga honom om vad de ville, pådyvla honom en ny identitet eller vad som helst. Denna nedbrytningsprocess måste ha varit mycket plågsam för honom: Myndigheterna, ”Domarna”, gick grundligt till väga, hans villfarelse fick inte vara endast övergående. Utan att han själv varit övertygad om sin skuld, hade Myndigheterna av princip inte kunnat döma honom. Men inget hindrade dem från en förödmjukande förbehandling av sin fånge.”

Detta är i stora drag, vad vår infiltreringsgrupp, DGS, har kommit fram till. Vi förstår nu hur det kunde ske men inte varför det skedde. Det är en fullkomlig gåta. Varför ville Staten få Fuhach dömd för ett brott han inte begått och som överhuvudtaget aldrig kan begås? Om de velat eliminera honom, varför inte då helt enkelt upplösa honom? Vad är det som står på spel för Staten? Vad vi nu måste göra är att finna verkliga fakta, med vars hjälp vi skall krossa Staten – Myndigheterna – Regeringen – Fienden. Detta är enda sättet att befria Lozdram. Han är bunden i sin förfalskade identitet, i sin egen töckniga hjärna. Därför kan vi inte finna honom enbart med passivt letande. Det leder ingen vart, men i och med att Staten upplöses, finner vi honom. I och med att vi finner honom, är han fri. Vårt mål är alltså att befria Lozdram genom att splittra Staten. Våra planer efter Befrielsen är ännu inte utvecklade. De befinner sig helt naturligt ännu så länge på ett hypotetiskt stadium.

Professor Ayradan Pempleton höll upp ett provrör framför sig. “Detta, mina herrar, är inget mindre än komprimerad intighet”, sade han icke helt utan stolthet och visade upp glasröret med en min som hos en fader, vilken uppvisar sin väluppfostrade son. Det verkade som om han skulle säga: ”Detta är min välartade avkomma, jag är dess köttslige fader”. Men i stället blev det: ”Mina strävanden har krönts med framgång. Efter åtskilliga, noga räknat trettio, års idoga forskningar, ett mycket krävande arbete, har jag lyckats få fram det ni nu ser bakom dessa tunna och spröda glasväggar. Rena rama intigheten. Allt av mörker, tystnad, luktlöshet, bottenlöshet, känslolöshet, tomhet, intet!”

En av de församlade herrarna, vilken lyssnat särskilt engagerat till professorns anförande, började upphetsat applådera men märkte av de övrigas reaktioner att tillfället var illa valt. Han rodnade häftigt och ursäktade sig med några otydliga ord, frammumlade mellan läpparna: ”Jag tyckte det kändes så varmt inne…”

“Detta ämne, man kan kalla det så, om man vill göra sig, språkligt sett, skyldig till en något halsbrytande och i viss mån vilseledande men dock roande paradox, kommer att i kraft av sin inneboende natur att bli mänsklighetens välgörare – i alla avseenden. Ingen kommer längre att behöva gå omkring hungrig, ty ingen blir mätt av det. Det kommer därför att framställas i största möjliga skala genom att inte framställas alls. Det kommer således ut på marknaden för försäljning. Ju mindre som säljs, desto större förtjänst. Det kommer att föra allt gott med sig, eftersom det minst av allt kommer att föra något gott med sig. Enorma krafter finns här dolda, det vill säga, kan uppnås, orsakas genom och av detta. Ju mindre, desto bättre, ty det vore ju det värsta som inte kunde hända. Lycka och frid kommer att följa kommer inte att följa kommer att följa.”

De församlade prominenta herrarna slogs av häpnad, de ryggade nästan tillbaka, som vore de träffade av blixt från gråsvart himmel, mäktigt lysande och följd av muller. ”Jag märker visst, mina herrar, att det är dags för middag. Låt oss då utnyttja detta provrörs innehålls märkliga egenskaper genom att inte fästa någon uppmärksamhet vid denna avsikt.” Ayradan Pempleton log mot de församlade. De log tillbaka, helt införstådda med hans intentioner. “I eftermiddag fortsätter vi genom att inte träffas mer från och med nu och alltid!” De övriga var helt ense med honom och nickade ogillande. Så fick det på inga villkor ske ty det måste!

Klara Fakta lutade sig bakåt i sin vakuumfåtölj, drog in doften av sitt luktlösa himmelste genom sina välformade näsborrar. Osynligheten satte verkligen färg på tillvaron. Hon log mot Caohmhmala mittemot och sade ljuvt, helt utan sarkasm: ”Nu har du verkligen ställt till det för dej, lilla vän!” Den tilltalade sneglade förstrött på kuben mellan dem, smuttade på drycken, vilken varken ångade eller doftade. “Ja, det är sant”, sade hon likgiltigt och utan att verka speciellt upprörd över detta faktum. Klara satte den lilla eleganta koppen från sig, lutade sig framåt och pekade på ett ställe i kuben: ”Du skulle gjort som jag, ha hållit dej till rena, klara linjer, inga motsägelser. Mitt namn är mer än en symbol!” Caomhmhala log salvelsefullt: ”Men vi är ju så olika!”

Det var sant.

“Kika in här!” uppmanade Klara. ”Här får du mitt perspektiv på det hela. Då upptäcker du mönstret. Tänk om vi kunde samarbeta, du och jag, samverka för en gångs skull!”

Caomhmhala ställde ifrån sig drycken i luften. ”Det verkar spännande. Jag får ditt perspektiv och du gör mina drag. Så skojigt!”

“Ett av våra viktigaste vetenskapligt-ideologiska vapen i kampen mot Statens degenererande inflytande är PKT-sagorna. De måste hela tiden omformuleras, så ett de följer med i utvecklingen, dock med bibehållande av grundtanken. Den historiskt sett viktigaste sagan är Sagan om Decedel och Dobint. Den har visat sig synnerligen effektiv i de flesta sammanhang och på de flesta områden. En ny utformning av denna är snart klar.”

Föreläsaren tog av sig sina hornbågade glasögon och putsade dem med en enkel, handvävd bomullsnäsduk, i högra hörnet försedd med ett guldbroderat monogram, bestående av bokstäverna “H” och “X”. De stod för Heeligran Xaz, Plehs främste ideolog. Han satte åter glasögonen på plats, drack en klunk ur glaset framför på den bruna träpulpeten, såg med stilla glädje ut över den andäktigt lyssnande skaran i klostrets Stora Sal och fortsatte, uppmuntrad av de förväntansfulla blickarna.

“Under våra Sagostunder måste vi komma ihåg att variera på utbudet. Även om Sagan om Decedel och Dobint är den ypperligaste, går det inte ett varje gång berätta den. En självklar förutsättning för effektiviteten är ju att välja rätt saga för rätt tidpunkt och att inte berätta exakt samma version mer än en gång. Det speciellt sagomässiga får ju inte gå förlorat. Då skulle själva den inre kraften och den ideologiska effekten gå om intet!” Mot slutet av meningen höjde han retoriskt rösten en smula. De närvarande följde med fint: genast spändes deras ansiktsuttryck till mild bestörtning.

Under den nästföljande timmen behandlade föreläsaren mera ingående olika sagor och gav exempel på praktiska berättarmetoder, var, när och hur de skulle användas, samt gav vissa antydningar om tillvägagångssättet vid nyformuleringar av föråldrade sagor. Slutligen inbjöd han åhörarna att närvara vid ett praktiskt sagoexperiment i klostrets experimentsal (Lilla Salen) nästföljande måndag.

Det är vackert i dalen om aftonen, då solen glöder bortom bergen och himlen i dess närhet färgas röd av den heta andedräkten. Skymningen faller mjukt i dessa trakter, smeker varsamt landskapet med en kvinnas varma händer.

Hör, aftonfågeln sjunger, dagen ändas. Alltid ljuder sången bortom: bortom skogen, bortom bäcken, bortom Klostret vid det väldiga Bergets fot. Aftonfågeln tystnar på sin gren i det tätnande dunklet, spejar ut i mörkret, breder ljudlöst ut sina väldiga vingar och svävar bort mellan trädstammarna, då natten allvarsam och tung bemäktigar sig aftonlandet. Dobint sover.

Decedel, ett land av tunga stenar, hårda grå metallskulpturer. Landet som i sin natur förenar alla falska lögnkulturer.

Rätt långt borta men likväl alltför nära, ligger det i känslovakuum.

Mekanisk Teater är en konstart stadd under snabb och intressant utveckling. Från att ha varit ett tafatt och trevande experiment har den nu vuxit sig mäktig och betydelsefull. I dess mest avancerade form manifesterar den sig i Teater Tristess, Tetri, vilken är belägen i Stadens centrala delar. Till det yttre är den ett arkitektoniskt mästerverk: en väldig grå, metallglänsande kupol utan synliga dörrar och fönster.

Teater Tristess är direkt ansluten till Datacentralen, DC, varför dess repertoar alltid är i högsta grad aktuell. Syftet med Mekanisk Teater är ju dels att verka uppbyggande, dels att skänka besökarna information om viktiga, aktuella händelser på ett genomgripande och nytt sätt, jämfört med massmedia (såvida Mekanisk Teater inte skall räknas dit).

Varje drama kretsar kring att visst ämne, given av det förhandenvarande läget: dess utformning och utveckling är betingade av publikreaktionerna, vilka kontinuerligt avläses. Händelseförloppet på scenen utvecklas med utgångspunkt från dessa data, varefter åskådarna alltså sedan reagerar på sina reaktioner plus det som datacentralen tillfört scenskeendet, tills publiken brister i koncentration eller helt enkelt tröttnar, och dramat avslutas. Dess längd är med andra ord en funktion av teaterbesökarnas engagemang. Eftersom Mekanisk Teater kräver fullständig koncentration för att nå sina syften, har vi alltså mest att göra med kortdramer. Efter varje föreställning samlas de närvarande på scenen för att diskutera med aktörerna och konfronteras med varandras reaktioner. Aktörerna är naturligtvis inte människor utan ett slags yttre uppenbarelseformer av Datacentralen. De kan förvandlas på alla sätt, liksom deras miljö, scenen; det finns ingen gräns för variationsförmågan. De fakta som framkommer under replikskiftet inregistreras tillsammans med uppgifterna om reaktionerna och användes vid utformningen av kommande dramer.

Kanske bör det tilläggas att det inte är med nödvändighet som dramerna på Tetri måste kretsa kring något, från Datacentralen givet, aktuellt ämne. Också kortdramer i gängse mening, dvs. skrivna av mänskliga författare, ges.

Teorin för Mekanisk Teater anses numera, i vissa kretsar, förlegad. Man finner det omotiverat att besökarna endast skall sitta ner och passivt se och höra, endast indirekt medverka vid utformningen. Man vill att scenen ska utvidgas till att gälla hela teaterlokalen eller man vill få bort allt som hänger samman med ”vanlig” teater.

Vi märker att Mekanisk Teater och GallerVibrator kommer att mötas i denna nya teaterform. Det kommer att bli en sorts gränslös GV. Flera personliga GV-produkter konfronteras med varandra. Människorna får chans att agera i varandras GV-världar, samtidigt som skeendet som helhet står under Datacentralens stränga kontroll. Det är en spännande och intressant tanke!

Detta kan komma att bli ett effektivt vapen i kampen mot Fienden!

“Kommer du ihåg den där lyckade grejen vi hade om Fuhach?” frågade Brother Jim Kröng Hesti en frisk och solig vårdag, när de satt och kopplade av i Tidningshusets Kafeteria. Den tilltalade nickade och försökte dra sig den till minnes. Han anade att Jim lagt ner mycket arbete på den, så han ville inte såra honom med att öppet erkänna att han glömt den. Jim märkte vad som försiggick inom Kröng. Han fortsatte, liksom för att få den andre att minnas lättare: “Du kommer väl ihåg: jag hade kört fast fullständigt, tyckte inte det kunde finnas mer att få ut av den där domen mot Fuhach, men så kom du och gav mej ett par fina tips som satte fart på det hela Det blev ju dagens nyhet till slut!” Nu visste Kröng med ens vad kollegan snackade om. Det var lättare för honom att minnas, om han blev påmind om sin egen betydelse i sammanhanget.

“Javisst ja. Myndigheterna ville ju få den stoppad sen, så då fick vi ännu en fin nyhet.” Jim nickade. Han kände väl till hela händelseförloppet. Han och Kröng hade ju varit huvudfigurerna.

“Och seden kom ju det rättsliga efterspelet och en ny förstasidessak”, fortsatte han belåtet och tänkte sedan att nu fick Jim fortsätta. Det gjorde han: ”Och man kan ju utan att överdriva säja ett det var din förtjänst. Tänk dej: tre pangdoningar ur en helt döfödd och urladdad nyhet som vi inte ens var dom förste att lansera. Inte att undra på att Konkurrentens redaktör blev förbannad!”

Den andre log ett inåtvänt, självuppskattande leende. Hans journalistiska intuition slog aldrig fel. Den var helt enkelt perfekt.

“Ja, det var tider det. Vi levde länge på det sen. Vad har vi haft för nåt sen dess, Jim?” Kröng såg frågande på mannen mittemot. Denne funderade en stund, sörplade i sig litet kaffe, såg ut genom det halvskitiga fönstret, satte ner koppen och sade ett tvekande: “Tja. Efter det kom ju våra flotta svar på Konkurrentens attacker. Dom var ju rätt så ilsk efter vara tre fullträffar.”

“Ja”, sa Kröng allvarsamt, ”men när det gäller att försvara sin journalistiska heder kan man inte vare nog frän. Helst bör men drämma till riktigt ordentligt, så dom somnar för gott. Det är inte mer än rätt. Såna är spelreglerna. Synd att det inte utvecklade sej till nåt rättsligt efterspel. Man kan vaska fram rätt fina nyheter ur såna ibland. Fast dom har väl inte helt repat sej sen dess? Deras upplaga har sjunkit rätt bra om jag inte minns fel.”

Brother Jim nickade instämmande. ”Det blir en fin nyhet när dom brakar ihop. Vi hade ju en artikel nyss som antydde nåt i den riktningen. Vi kommer att bli dom första som lanserar nyheten om deras sammanbrott. Vi har ju våra kontakter.”

Mannen med den perfekta journalistiska intuitionen skrattade den invigdes skratt. Ja, han kände till Jims metoder. De var inte så raffinerade som hans men enkla och ibland nästan fullt så effektiva. Mer kunde man inte kräva av en så okomplicerad och enkelspårig natur som Jim.

“Jag tror aldrig vi kommer att få veta sanningen om Domen”, den som talat lutade sig tillbaka för att se om någon av de övriga i Diskussionsklubben skulle föra ämnet vidare. Kvinnan som satt närmast honom till vänster, hans arbetskollegas hustru, instämde ej: ”Åjo, det tror jag nog vi kommer att få. Våra tidningar sover inte. Deras journalister är alltid på alerten och ser till att sanningen kommer fram. Du var väl inte helt blind för det där med Tidningen? Det var ju en rätt uppmärksammad historia. Tydligen hade dom kommit på nåt som hade varit riskabelt för Myndigheterna om det kommit ut fullständigt. Annars hade dom, Myndigheterna alltså, aldrig handlat så desperat och klumpigt som dom gjorde. Om det inte varit katastroflarm, hade dom ju aldrig gjort nåt så förhastat. Sanningen får vi nog veta, även om processen är långsam och tar sin tid.”

Personen mittemot fortsatte: “Det tror jag med, men jag är rädd för att när sanningen väl är avslöjad slutgiltigt, så bryr sej ingen om den.

Folk glömmer så lätt vad som var viktigt. Och kanske hela debatten förs över deras huvuden. Ibland tycks det som en högtravande filosofisk diskussion om abstrakta principer. Folk har svårt för att se att det är ett konkret fall.” Han poängterade speciellt “svårt”. De övriga höll med honom. Människan var utrustad med åtminstone en så gott som ofelbar mekanism: glömskan. I längden klickade den inte. Den som talat först tog åter till orda: ”Man kan ju också undra, om det hela verkligen kommer att ha nån som helst betydelse när sanningen väl är avslöjad. Vad jag kan se så kommer det ju att dröja länge innan dess, och vem har användning för en verkningslös sanning? Vad var det för speciellt med Fuhach egentligen?”

Den lille mannen som satt nästan rakt framför honom på andra sidan bordet, började försiktigt: ”Ja, ibland undrar man ju. Det har spekulerats hit och dit i alla möjliga riktningar, och man har väl inte blivit särskilt mycket klokare av det. Om jag förstått saken rätt, så är väl kanske det viktigaste varken Fuhach eller det han dömdes för, Händelsen i Rum Åtta, utan det märkvärdiga och remarkabla i sammanhanget är väl själva det faktum att han dömdes. Han upplöstes ju inte, eller hur. Men vet nån egentligen var han finns?”

Det hade de övriga ingen aning om.

Det var möte i Pleh-rummet i Klostret för Sagoberättargrupp Fyra. Ledaren verkade missnöjd. Han stod i mitten av rummet och såg på de fyra gruppmedlemmarna med uppretade ögon. “SB-grupp Fyra har skött sej rent åt Decedel dåligt!” Han röt fram orden och stampade med foten i golvet, men den gröna, mjuka mattan dämpade effektivt de häftiga stötarna.

“Han ser ut som ett mellanting mellan en ilsken björn och en förväxt unge som inte fått sin vilja fram”, tänkte en ur gruppen men aktade sig noga att le eller på annat sätt röja sin tysta kommentar.

“Hur kan men fördärva sagoberättandet som ni gjorde det?” Han såg dem snabbt, en efter en, i ögonen, försökte genomborra dem med blicken men misslyckades. Hans psykiska styrka räckte inte till. “Att jag aldrig kan lära mej se genom folk”, tänkte han förbittrat och fortsatte med sin röst: ”Ni fullständigt saboterade hela sagostunden. Jag kan slå vad om att ingen av dom som hört på fick mardrömmar natten efter!” Detta var en fruktansvärd anklagelse, och en av de fyra ville resa sig upp från kuddarna och protestera mot det sagda. Men en avvärjande gest hejdade honom.

”Har ni så totalt glömt bort det ni lärde er under utbildningen, de allra elementäraste grunderna? Att sagoberättandet måste ske i ett halvdunkelt rum, svagt upplyst av ett gammaldags stearinljus, så att lyssnarna inte kan se riktigt hur sagoberättaren ser ut; att man måste ta hänsyn till publiken. Alltså inte berätta barnversionen för vuxna eller tvärtom, att man inte får slänga in sina egna små ”poänger‟ och kommentarer hur som helst… Allt detta och mycket mera: har ni verkligen glömt eller har ni medvetet gått in för att sabotera och dra ett löjets skimmer över Organisationen och dess principer? Jag misstänker att nåt fientligt element från Staten smugit sig in på sagostunderna. Jag vill inte påstå att nån av er skulle lierat sej med Fienden, men vissa oroväckande tendenser finns. En förflugen tanke här, ett omotiverat ord där, en fras, ett ögonkast, allt sådant samverkar och kan fullständigt omintetgöra Sagostundernas avsedda verkan!“

Under förmaningstalets gång hade han vandrat fram och åter över det mjuka underlaget, gestikulerat mot väggarnas tavlor, bilder och överfulla bokhyllor, mot hjärtat och huvudet och mot åhörarna. Även hans svettiga minspel hade varit av hög klass.

“Egentligen borde vi applådera. och ropa ”Da Capo‟“, tänkte en av de utskällda, “men då briserar han väl.“

“Men”, fortsatte Ledaren och ställde sig att glo mitt framför dem, “eftersom vår organisation är emot varje form av bestraffning – det känner ni till… och flina inte! – ja, så har vi anordnat en specialkonstruerad repetitions- och koncentrationskurs i Lilla Salen under ledning av Heeligran Xaz med början från morgon kväll. Den är obligatorisk för alla SB-grupper som fått anmärkningar. Ni får själva ta med stearinljus.”

SB 4:s medlemmar såg på varandra och pustade ut. Det hade inte blivit så kärvt som de väntat, detta rättarting. Nu kunde de koppla av resten av kvällen och halva nästa dag varsomhelst: i något av PKT-rummen, meditationsgrottorna eller de grå cellerna; de kunde vandra i Skogen och besöka Trädandarna eller bevista Skuggvarelsernas ljudlösa nattkonsert.

“Är det sammanträde i kväll igen?” frågade Chefen för Datacentralen Förste Vaktmästaren i Centralbyggnaden. ”Ett ögonblick”, svarade denne sävligt och plockade fram en tjock, mörkblå spiralpärm med en flottfläck i ena hörnet.

Den ytlige betraktaren fann alltid förhållandena i Centralbyggnaden anmärkningsvärt anakronistiska. När man kommit in genom den brunmålade dörren, fanns ett bås med ett glasfönster till vänster, bakom vilket satt en gammal mustaschförsedd gubbe med stålbågade glasögon och iklädd flottig uniform med dito skärmmössa, på vars front var fastklistrad en grådaskig papperslapp med orden “Förste Vaktmestare” sirligt textade. Rena museet, verkade det. Helt olikt det hypermoderna Teater Tristess strax intill. Och om man sedan frågade gubben om något, hämtade han ner tjocka, slitna pärmar och började leta med skumma ögon bland siffror och bokstäver. Stundtals kunde han sitta outgrundligt leende bakom sin fluglortiga glasruta med en sur majskolvspipa i ena mungipan.

Men Chefen för Datacentralen visste bättre. Detta var ett verk av honom, utformat på hans initiativ. “Förste Vaktmestare” var direkt styrd av Datacentralen, en “robot” av samma slag som “aktörerna” på Tetri. Han skulle kunna svara på allt som Datacentralen kunde svara på, naturligtvis inom hans område, men han var specialprogrammerad att ta god tid på sig och ibland säga fel och göra misstag. Allt för atmosfärens skull.

“Tänk så omänskligt och sterilt om här bara funnits en inbyggd mikrofon och högtalare i väggen med direktförbindelse till Datacentralens datorer”, tänkte DC-chefen, medan han väntade på vad vaktmästaren skulle dra för slutsatser ur sitt letande i pärmen. ”Man hade frågat och fått svaret direkt. Snabbt, perfekt, ofelbart. Ja, då hade jag ju aldrig gått hit här. Jag vet ju redan att det är sammanträde här i kväll. Jag behöver bara tänka frågan för att få svaret direkt. Jag har endast kommit hit för att se min skapelse i funktion.”

“Jo”, sluddrade den gamle sent omsider, ”jag ser här att det visst är sammanträde i kväll. Sammanträde för Regeringsmedlemmar och Vetenskapsmän och DC-chefen och GV-överkontrollanten. I tjutrean.”

Han, en man av obestämbar ålder, låg slött nedsjunken i sin behagliga vakuumdynsoffa och bligade trött mot takets pulserande färgmönster.

“Vad fick du ut av diskussionsträffen igår?” undrade kvinnan, som stod och synade hans senaste akvarell på väggen mittemot. “Tja, jag vet inte riktigt. Jag antar att den gav nåt. Vem var förresten där lille tunne mannen som satt bredvid dej?” Hon tänkte efter. “Det vet jag faktiskt inte. Konstigt nog blev vi aldrig presenterade för varandra. Var det inte en bekant eller nån avlägsen släkting till nån av grannarna? Han har ju inte varit med tidigare, vad jag vet. Jag hann inte kontrollera honom.” “Inte jag heller”, sade han, ”han hade så irrande ögon, tycktes snappa upp allt vi sa. Påminde om en robot. Mer jag vet inte.”

Kvinnan stod tyst och fundersam framför tavlan, tog ett par steg tillbaka och sade: ”Du är rätt illa däran, eller hur? Man får ett intryck av att färgen närsomhelst ska rinna ner på golvet, lösas upp. Det skär sej med bilden och att du placerat den i det här rummet.” “Ja”, sade han med slutna ögon, ”jag satt med den igår hela dan men den misslyckades komplett. Jag vet inte vad det är för fel på mej men jag har misslyckats med det mesta den sista tiden.” “Ja, jag har också märkt att du verkat väldigt nere”, påpekade hon i det hon gick bort och satte sig i en fåtölj, ”jag tror en halvtimmes GV skulle rycka upp dej.”

Han skakade på huvudet. ”Nej, det har ingen inverkan på mitt tillstånd. Jag har redan prövat det flera gånger. Vad jag behöver är inte nån slags flykt utan verklighetsfördjupning. Det sa min GV-kontrollant också.” Hon svarade inget utan lät tårna leka i den långhåriga, ljusa fällen på golvet, försökte fundera ut någon lämplig lösning. Hon tålde inte se honom ligga uttråkad och kraftlös. Det var inte bra alls.

“Du måste rycka upp dej på nåt sätt” fastslog hon. ”Jag önskar jag kunde hjälpa dej. Ditt tillstånd är faktisk kritiskt. Det såg jag meddetsamma i din tavla. Har du förresten varit på Tetri på sistone?” “Tetri?” undrade han. “Ja, Tetri, Teater Tristess”, svarade hon. ”Jag tror att lite Mekanisk Teater och en uppfriskande konfrontdiskussion efteråt skulle göra dej enbart gott. Mekanisk Teater är ju verkligen inte nån form av verklighetsflykt.” “Ja, det har du kanske rätt i”, började han tvekande, ”tänker jag efter så var det länge sen jag var där.” Han satte sig upp i soffan med ett svagt hoppfullt leende, gnuggade sig i sina ögon och rätade på ryggen. “Vi går genast, tycker jag”, sade han och reste sig upp, ”vi har inget att förlora men allt att vinna.”

Det var en regnig dag veckan före den första försommarmånaden. Vädret tillät ingen längre vistelse utomhus. Tidningens mastodontbyggnad stod grå och blöt i vätan. Innanför ett av dess otaliga fönster satt Brother Jim i dystra tankar och glodde ut genom fönstret med påsar under ögonen. “Ett sånt hiskligt tråkigt väder”, mumlade han för sig själv, “man kan ta mej HG inte göra ett dugg!” 73

Han drog ett djupt, tungt andetag och vände sig mot skrivmaskinen framför sig. “Vi måste få ihop nåt till eftermiddagsupplagan.” Kröng Hesti kom inrusande. ”Annars knäcker Konkurrenten oss innan kvällen. Dom hann före med nyheten om Hanagällagenten som blev fast i morse vid Skyddszonerna.” Han flåsade och vräkte sig i en stol utan att ta av sig det drypande våta regnplagget.

“Aj aj då.” Jim bet sig i läppen. ”Typiskt va! En sån här dag när det skvalar ner och det är omöjligt att få ihop en rubrik ordentligt ens.” “Vi är tvungna ett drämma till med nåt extra. Vi har ingen annan utväg. Vi måste få fram en kontranyhet. Annars kan vi hälsa hem innan kvällsupplagan” Kröng lät verkligen upphetsad och rösten hade en desperat underton. Det var mycket som stod på spel. Men Jim ville inte låta sig påverkas alltför mycket av den andres känslosvall. ”Vi måste samla oss, inte förhasta oss, utan lugnt och klart tänka igenom alltsammans, bit för bit. Det måste finnas en lösning. Hur lång tid har vi på oss?” Han så frågande mot kollegan, vilken ännu ej lugnat ner sig tillräckligt för att ta av sig ytterrocken. Denne kastade ett öga på sitt armbandsur. ”Två timmar. Två timmar och en kvart ungefär. Bara vi kan klämma fram nåt så klarar vi oss. Kan du komma på nåt som ingen annan haft inne än?” Mannen vid skrivbordet tänkte efter. Han tittade bekymrat ut i regnet, tittade på skrivmaskinen, på askfatet och alla fimparna, och slutligen på Kröng, vilken nu slängt av sig rocken och satt sig framför skrivbordet i en stol.

Nu gällde det att ha fantasi och improvisationsförmåga.

“Vi kan ju inte berätta vad för nån sorts saga som helst. Det måste vara nåt bakom så folk vet vad det gäller”, han hejdade sig,

”förresten, Jim, där har vi det. En verkligt smart grej, att jag inte tänkt på det tidigare! Har du hört talas om Sagostunderna, De Illegala Sagostunderna? Jag tror inte nån har gjort nån grej av dom: än…” Jim nickade avvaktande. Arbetskamraten fortsatte: ”Jag var själv på en sån härförleden. Jag vet inte hur länge dom hållit på här i stan, och Myndigheterna håller ett öga på dom, tror jag, fastän dom nog ännu så länge inte slagit till mot dom. Man blir rätt så bra påverkad av stämningen där. Jag hade en mardröm efteråt som jag inte minns nu.” Han tystnade för ett se, hur den andre skulle reagera. Denne var helt med på noterna. ”Ja, och artikeln skulle kunna innehålla en del fräna frågor riktade till Myndigheterna. Sånt slår. ”När skall Myndigheterna slå till mot Sagostunderna?‟, ‟En fara för det uppväxande släktet‟, ”Står Hanagäll bakom Sagostunderna?‟ och så vidare i den stilen. Sen kunde vi ha med några adresser så folk själva fick gå dit och prova. ‟Känn själv dess nedbrytande inverkan, så inser ni det katastrofala i situationen‟.”

Regnet hade upphört, solen började titta fram bakom molnen. De båda innanför den smutsiga rutan fick för sig att det hade någon sorts samband med att deras problem löst sig. Men sådant var ju bara vidskepelse.

Det är underbart att vandra barfota i den mjuka fuktiga mossan och över de gröna, slingrande grässtråna, stanna en stund, hålla andan och stilla lyssna, höra gamla ljud och nya främmande; rop från fjärran som ekar i trädstammarnas pelargångar och nära fågelskrin eller en hackspetts trumvirvlar mot en murken trädstam.

Skogen runt klostret i Dobint är väldig och ofattbar, det är ett levande, mystiskt väsen med ett grönt hjärta av mossa och skogsgräs.

Kan du gissa dess gåta och besvara den rätt? Klostret ligger där rofyllt invid Det Mäktiga Bergets fot i den klara, porlande Källans närhet. När man ser den ensamma byggnaden på avstånd lugnas själen och är redan i vila, då man mot kvällen kommer fram och hälsas välkommen av någon ur Den Gamla Skaran.

Ibland tänker man: ”Var börjar klostret och var slutar Skogen?” Innan man hunnit besvara frågan, har man omärkligt trött över gränsen och är inne i en väldig sal med stengolv och stentak och stenväggar med väldiga, uråldriga målningar av Skogsandar och Skuggvarelser, skräckinjagande vidunder och milda sagoväsen, mäktiga forsar och vattenfall med snöklädda bergstoppar i bakgrunden och högt uppe i skyn en svävande rovfågel, och där bredvid: gröna idyller i det ljumma skogsdunklet med skogsdjur, vilka nästan rör sig, och försynta skogsblommor. Man kan känna deras dofter sticka i näsan.

Häpen och överväldigad låter men sig ledas från Stora Salen till den Lilla Salen, från de rogivande meditationsgrottorna till de enkla, grå cellerna, förbi tusen öppna dörrar och tusen lyckta dörrar utan att känna minsta trötthet. Förundrat utbrister man: “Hur kan allt detta rymmas i denna enda byggnad, som verkar så liten och obetydlig på avstånd, så svår att ens upptäcka?”

Man börjar ana att klostret rymmer en ofantlig hemlighet. En hemlighet som döljer sig bakom tunga ekportar eller i underjordiska grottor och gångar under hela Dobint eller i trollkarlen Xaz‟ obegripliga leende. En hemlighet som blir hemlighetsfullare, ju mer som avslöjas för en. Hur mäktig och djup måste den då inte te sig för trollkarlen, vilken vet allt!

Ja, den tillfällige besökaren kan intet annat än förundras, men beslutar han sig för att stanna kvar i Dobint, kommer också han, om han har tålamod, att förstå; när både tiden och han är mogna. Då kommer han inte blott att förstå hemligheten och Dobint, han kommer att vara dem.

Det var sammanträde i Centralbyggnaden för Regeringsmedlemmar och Vetenskapsmän, närvarande var även Chefen för Datacentralen och CV- överkontrollanten samt Statssekreteraren. Ordföranden höjde handen, sorlet upphörde i CB 23. “Härmed förklarar jag mötet öppnat. Ni känner alla till dagordningen, varför jag lämnar över ordet till Chefen för Datacentralen.”

DC-chefen mottog allvarsamt ordet och började: ”I går morse greps en misstänkt Hanagällagent på hinsidan om Skyddszonerna runt Decedel, De Centrala Delarna. Jag, dvs. Datacentralen, ser ytterst allvarligt på intermezzot, eftersom Skyddszonerna i princip alltid är ofelbara. De fungerar under alla omständigheter och utan undantag. Hur kunde det då ske? Här återstår bara rena gissningar: HG kan ha utarbetat en ny förflyttningsmetod eller kommit på något som neutraliserar Skyddszonerna, manipulerat med tiden eller så. Vi vet att det är teoretiskt möjligt men att det fordrar enorma energimängder av olika slag. Det är tveksamt om universum innehåller den mängd som kräves. Eller är den misstänkte Hanagällagenten en biprodukt av Datacentralens arbete? Vi känner ännu inte helt till hur den fungerar i alla detaljer, många processer sker omärkligt och är så att säga höljda i dunkel. Något verkligt förhör har man inte lyckats hålla med mannen i fråga, inte ens hans tankar är åtkomliga, överdos av GV biter inte på honom. Det är ett rent mysterium; det är också omöjligt att kontrollera honom. När han greps var han försedd med väsentliga delar av Statens Hemligheter från Decedel och var med dem på väg bort från området. Vad som kunnat hända om de kommit i Hanagälls klor, är inte så svårt att föreställa sig!” DC-chefen satte sig ned och Ordföranden tackade honom för redogörelsen.

“Ni vet nu hur allvarlig situationen är. Det gäller Statens existens. Vad kan bli nästa steg? Decedel måste till varje pris skyddas från Fienden. Det ankommer på er Vetenskapsmän, att ytterligare utveckla och effektivisera Skyddszonerna. Alla processer i Datacentralen måste undersökas och noga studeras. Inga Dunkla Punkter för passera obemärkta. Ni har alla medel till ert förfogande. Nu till den andra viktiga punkten på dagordningen. Jag lämnar ordet över till GV-överkontrollanten. Varsågod!”

Denne nickade och tog till orda: ”Inom mitt område har det uppdagats en stigande motvilja hos människorna gentemot Offentliga Inrättningar, med undantag för Centralbyggnaden, och deras maskinistiska, perfektionistiska karaktär. Av vad som kunnat utläsas av GallerVibratorerna finner många kontrasten mellan maskinens ofelbarhet och sin egen inre natur nästan outhärdlig. De alieneras från sin miljö, kan inte känna igen sig själva i sin omgivning. Här är Centralbyggnaden ett steg i rätt riktning, ett verkligt föredöme”, han såg mot DC-chefen, ”CB har nämligen på DC-chefens initiativ utrustats med en mängd trivselmekanismer, vilka ger byggnaden ett drag av mänsklighet, en tilltalande anakronistisk atmosfär. Alla har vi lagt märke till den gamle vaktmästaren i vestibulen, de skamfilade trapporna, de smutsiga gardinerna, flugorna och en mängd andra detaljer, allt ett verk av Datacentralen. Alla Offentliga Inrättningar borde utrustas med en lite virrig, gemytligt historieberättande vaktmästare med en rostig kaffetermos och ett smörgåspaket bredvid sig. Datacentralen har med utgångspunkt från den senaste GV-avläsningen utarbetat en lista över vad som fordras för att maximal trivsel skall kunna uppnås. Det duger tydligen inte enbart med GV och Mekanisk Teater, också vardagen måste berikas och fördjupas. Det åligger er, Regeringsmedlemmar, att fatta beslut i denna fråga!” Överkontrollanten tystnade och satte sig ned.

Ordföranden talade åter: ”Mina herrar, ordet är fritt! Diskussionen kan börja!”

Caomhmhala reste sig upp från det sviktande underlaget. ”O, jag har fått ont i knäna”, skrattade hon och dansade omkring i luften lätt som ett höstlöv, ”allt detta tittande har gjort mej så förvirrad. Det känns som om jag var du!”

Klara Fakta log: ”Jag visste att du skulle känna det så om du fick mitt perspektiv. Det var faktiskt riktigt roligt att samverka med dej och göra dina drag! Omväxlande.”

Åter hade Caomhmhala sjunkit ned i sin osynliga vakuumfåtölj med den doftlösa himmelsdrycken i sin vackert modellerade hand.

“Vad ska vi göra nu?” undrade hon och försökte låta litet uttråkad. “Vad du tröttnar fort!” sade Klara med en min av spelad förebråelse i den rena rösten. ”Om du vill vila dej eller försvinna en stund, så får du gärna. Jag kan så lätt göra mina dra ändå!” Det var den andra helt övertygad om. Hon beslutade sig för att låtsas sova en stund men med tanken hela tiden kontrollera, vad motspelerskan tog sig före. Kanske skulle hon göra några omärkliga drag, utan att Klara skulle märka det. Det skulle bli svårt men väldigt spännande. Caomhmhala fnittrade för sig själv åt sin hemliga plan, sköt undan himmelsdrycken och slöt sina ljuvliga ögon.

Förhörsledaren försökte glo ilsket på den lille tunne mannen i förhörsstolen. Denne hade samma uttryck av spänd beslutsamhet i sitt ansikte, som då han infångades ett dygn tidigare. Han hade inte ändrat en min. Polis Pig var irriterad på den lille agentens irrande blickar. “Vad tänker den här typen nu?” frågade han sig själv, ”han tycks sitta och lägga allt på minnet. Han påminner om en robot.”

Pig hade en obehaglig känsla av att han skulle få utstå mycket obehag inom den närmaste tiden beroende på de där flackande ögonparen. Datacentralen hade ännu inte rapporterat något om skeendet i den späde mannens inre. Det var bara att vänta och se.

I Pleh-rummet finns många skrifter i bokhyllorna utmed väggarna. Där finns sagor från urtiden och från framtiden. Böcker av författare, vilka aldrig funnits, skrivna av tusen hemligheter. Här finns även Den Förbjudna Boken, ”Tautologi (skapelsen)”, som Ingen får läsa. I ett hörn står Lozdram Fuhachs Samlade Verk. Tre av dessa förefaller identiska men skiljer sig ändå väsentligt från varandra. Det är Fuhachs diktcykel “Pleh”.

Vissa dikter är förstrukna med tunna blyertsstreck i kanterna.

Vem är du?

– Vem är du som tyckes mig så båda-ingen-dera?
– Jag är varken-eller, motsatsenhet,
son av någon och av ingen.



Kaos ordning

När kaos stelnat blir det mönster,
lagar, regler.
Fruset kaos kallas ordning,
stelnad själ förnuft.


Jag är ett skal runt ingenting.
En motsättning som utesluter,
innesluter sig själv.


Nu närmar sig varken-eller,
som förebådar den kommande explosionen,
språnget ut i, in i annorlunda.

Tanken gled undan,
begreppet föll,
symbolen blev en isolerad summa.


När jag tänker på nu,
slår det mig:
Det här skulle lika väl
kunnat vara igår eller morgon
eller när som helst.

Varför just idag?

Gräns eller

Ej det finns en gräns för varat,
det rena varat,
ej heller det rena icke-varat,
ej finns det någon gräns emellan dem,
men det finns ett gränsland och ett stup,
måhända en cirkel.

Är det varats eller icke-varats? undrar skuggan.

Den misstänkte HG-agenten, vilken för tre dagar sedan påträffades innanför Skyddszonerna och som sedan dess hållits under noggrann uppsikt och stränga förhör, vilka ej kunnat fastställa något om mannens ursprung eller identitet, än mindre kunnat kontrollera honom, upplöstes igår klockan 1505. Närvarande var förhörsledaren Polis Pig och tillfälligtvis även Chefen för Datacentralen. De finner det skedda oförklarligt och paradoxalt. Något sådant har Datacentralen veterligt aldrig förut inträffat. Enligt DC-chefen, vilken stod närmast, då det skedde, skulle den anhållne ögonblicket före upplösningen med svag röst ha yttrat: ”Råttan, råttan…” Polis Pig däremot är tveksam, huruvida några verkliga ord uttalades. Han säger sig dock ej betvivla att mannen i fråga gav ett visst kvantum ljud ifrån sig vid den aktuella tidpunkten.

Datacentralen är inkopplad på tolknings- och dechiffreringsarbetet.

Kärnpunkter inom tidningsteorin

  1. Till varje viktigare nyhet hör en kontranyhet (Om tidningen A lanserar nyheten, så lanserar tidningen B, dess konkurrent, kontranyheten.) II. Utebliven kontranyhet medför: 1. att upplagan sjunker för B, 2. att B helt upphör, eller 3. att upplagan ökar för B (endast i extremfall)
  2. Till varje enhet nyhet-kontranyhet hör s.k. efterdyningar. De kan utgöras av: 1. Rättsligt efterspel (det finns ett flertal olika varianter att välja mellan), 2. Pressetisk diskussion (leder endast i undantagsfall till III:1) eller 3. S.k. fräna. kommentarer (kan leda till II:1 eller II:2).

“Har ni också hört talas om den där som kallades HG-agenten?” Frågan var riktad från gruppledaren i SB4 till de övriga i sällskapet, när de just närvarit vid ett sagoexperiment i Lilla Salen och satt och småpratade i Pleh-rummet efteråt på kvällen. De tillfrågade nickade instämmande och en av flickorna sade: ”Vad jag förstår så var han ingen Hanagäll. Han hade ju inte haft några kontakter alls med oss, Organisationen alltså. Så har åtminstone Ledaren sagt. Han vet ju precis vilka agenter vi har.” “Ja”, instämde han som inlett samtalet, ”detta verkar ju väldigt underligt alltsammans. Inte ens Datacentralen”, han uttalade ordet med avsky, ”lyckades luska ut nåt om honom. Det gottar jag mej åt. Synd han inte var nån av våra. Men vad var han för en typ, då? En som jobbar på egen hand, eller för nån okänd organisation? Jag fattar inte hur han kunde ta sej genom Skyddszonerna. Det har ju ingen av våra agenter lyckats med. Jag skulle ge vad som helst för ett få reda på hur han gjorde!” De övriga höll med honom. Den andra flickan i gruppen yttrade: ”En annan sak som verkar väldigt mystisk är att dom inte kunde kontrollera honom och att han upplöstes. Jag läste nånstans att hans sista och enda ord var: ‟Råttan, råttan…‟ Tror ni Xaz kan lista ut vad dom betyder? Jag har en känsla av ett det här är nåt väldigt viktigt men jag vet inte varför.”

Den som dittills suttit tyst och lyssnat kom plötsligt på något: ”Tänk om vi har helt fel för oss! Tänk om den här mannen aldrig: funnits! Antagligen är nyheten om honom påhittad av Statsmyndigheterna med hjälp av Datacentralen bara för att de inbillar sej att vi ska förhasta oss och göra nåt desperat för att få tag på Statens Hemligheter. De tänker: ”Nu när Organisationen tror att en lyckats ta sej genom Skyddszonerna så skickar dom fler, snart har vi knipit deras bästa agenter!‟ Det har ju hänt flera gånger förr att dom ljugit ihop alla möjliga grejer. Så var det ju med Lozdram! Myndigheterna kan man aldrig lita på!”

Statsfilosofins grundteser i koncentrat

Privategendom skänker livet mening.

Liv och egendom är identiska, ty att leva är att äga och att äga är att leva. Ens liv består av de föremål man äger.

Samhällslivet består av privategendom och gemensam egendom.

Ens personliga föremål speglar ens personlighet, ens tankar, kort sagt ens liv. Utan en bild av något kan man ej uppfattat detta, utan en spegel kan men ej uppfatta ansikte, i analogi därmed ej heller sitt liv. Det man ej uppfattar existerar ej för en. Om livet ej existerar för en, saknar det mening för en.

Att vara lycklig är ett äga och veta att ens egendom kommer att utökas. Att utöka sin egendom är ett utvecklas, detta gäller för såväl samhället som samhällsindividen. Det mycket lilla barnet äger inget, men ju fler ägodelar det erhåller, desto mer utvecklat blir det. Sam-bandet mellan hög moral och omfattande privategendom är bevisat genom Datacentralens omfattande empiriska undersökningar. Det gäller således att på ett så tidigt stadium som möjligt få individen att inse sambandet, identiteten, mellan privategendom och hög moral.

Att beskydda, att försvara Staten, mot dess fiender är att beskydda samhället, ett beskydda samhället är att beskydda samhällslivet, dvs. gemensam egendom och privategendom. Att skydda, att försvara, privategendom är att skydda, försvara, vars och ens liv, dess meningsfullhet och vars och ens identitet.

Den som saknar privategendom lever ett meningslöst liv. Avsaknad av egendom är avsaknad av yttre kännetecken, dvs. yttre identitet. Den som lever ett meningslöst liv saknar inre identitet. Den som saknar yttre och inre identitet är en kontradiktion, en självmotsägelse, ty han är men är likväl icke (Man kan också uttrycka förhållandet sålunda att den yttre identiteten ej är i samklang med den inre.) Följden blir total upplösning eller total splittring. Total upplösning av en enstaka, isolerad individ får inga negativa konsekvenser för Staten.

Ju fler som upplöses genom avsaknad av privategendom, desto ödesdigrare blir följderna för Staten. Total splittring av en enstaka, isolerad individ får förödande effekt: kalkylerna spräcks, statistiken gäckas, utvecklingen blir okontrollerbar, Hanagäll tillförs kraft och energi. Statens existens är därmed hotad.

Samhället måste skydda sig mot de egendomslösa och de som förstör sin och andras egendom. Privategendom och statsförsvar är en förutsättning för livets upprätthållande.

Tetri-kuren tycks ha gjort dej riktigt gott!” konstaterade hon lättat, när de kommit hem efter sista föreställningen och satt och kopplade av i rummet intill GV: n. Hon log mot mannen, vilkens stora passion var att måla akvarell. ”Ja”, svarade denne från sin vakuumdyna, ”säj den som inte blir uppryckt av en veckas verklighetsfördjupning! För att använda ett gammalt slitet uttryck som ändå passar bra: jag känner mej som en ny människa” “Det är underbart”, sade hon uppriktigt, ”det syns lång väg att ditt liv fått mening på nytt. En enorm skillnad mot tidigare.”

Hon drog ett djupt andetag av frisk försommarluft, vilken pumpades in i rummet av tystgående mekanismer dolda ovanför de pulserande färgerna.

“Den pjäs jag minns bäst är den för ett par dar sen om HG-agenten. Kommer du ihåg den?” frågade han henne och såg på hennes avslappnade, mjuka ansikte. “Jodå, det gör jag. Den blev ju ovanligt lång. Förutom det, var det nåt mer du fäste dej vid?” undrade hon och njöt någon sekund av en förbiilande tanke. “Ja…”, började han trevande. Ögonen var slutna: ”Medan jag satt där i salongen och såg på den där scenen i förhörslokalen fick jag plötsligt för mej att jag kände igen den där agenten. Det var nåt bekant med honom. Snart märkte jag att han var väldigt lik den där lille mannen på diskussionsklubben för en vecka sen. Ingen visste vem han var. Du vet säkert vem jag menar. La du också märke till likheten?” “Nja”, svarade hon tvekande, sökte efter något konkret minnesdatum, ”jag vet inte. Kanske hade jag nån vag känsla i den riktningen, men ingen mer påtaglig, medveten som din.”

Han nickade: ”Ja, likheterna var kanske inte på det direkta. Planet. Men det var nåt med hans ögon och hela hans karaktär. Som en robot, precis som han på mötet. Tror du det kan ha nån betydelse?” Han såg tveksamt mot hennes ansikte.

Hennes röst var klar och säker: ”Du menar om det är nödvändigt att kontakta Myndigheterna? När kom du egentligen fram till en entydig åsikt om likheten? Var det medan du ännu vistades på Tetri eller sen du kommit hem?” Rösten var kall och effektiv, krävde ett kortfattat svar för att fullfölja tankegången. ”Man märker vad hon har för jobb”, tänkte han och svarade: ”Under själva spelet tyckte jag nog att det verkade lite väl otroligt så jag sköt väl undan det. Det var väl mest liksom ett frö som mognat under de senaste dagarna.” ”I så fall måste vi genast kontakta Myndigheterna”, hon gjorde en kort paus, ”om du konkretiserat aningen till en entydig tanke under själva föreställningen eller under konfrontdiskussionen, hade det varit onödigt, eftersom Myndigheterna ju då redan haft alla fakta tillgängliga på Datacentralen, men nu måste vi som sagt omgående rapportera om dina iakttagelser. Dom kan vara av stor betydelse som pusselbitar i ett större sammanhang.”

Den gamle följde långsamt med stapplande steg Den Slingrande Stigen genom Skogen. Den Mäktige Skogsanden, det fuktigt varma, gröna ljusdunklet, omslöt honom. Varje ljud, varje gren som knastrade till, varje prasslande löv, drunknade i detta nästan ogenomträngliga. Han hade haft en lång väg att gå denna dag, genom taggiga snår, vilka rivit hål i hans slitna, grova vadmalsdräkt, över vilda, skummande forsar på halvruttna trädstammar, på hala stenar i lugna, klara skogsbäckar. Trött satte han sig ned på en grå-grön-fläckig mossten bredvid färdvägen med sin knotiga, blankslitna vandrarstav. I dagar och veckor hade han färdats, kanske årtusenden, levt av vatten och luft, det som Skogen och Skogarna skänkte av ätliga bär, rötter, nötter och löv, och det lilla han hade i skinnväskan.

Gubben såg inåt Skogen. Den talade till honom, mumlade uppmuntrande ord åt honom. Han log igenkännande. Nog visste han vems röst som dallrade och ekade mellan trädstammarna. Nog visste han vem som andades i hans närhet.

Han plockade fram något hårt och grått ur ränseln. ”Inte är jag hungrig”, sade han för sig själv, “jag är kanske för gammal för att känna min hunger, så det är väl bäst att äta i alla fall.” Han bäddade in den torra, grå biten i den fuktiga, gröna mossan bredvid, för att den skulle dra åt sig något av dess väta och bli lättare ett tugga. ”Växer det inte lite harsyra därborta?” undrade han och försökte få sina skumma ögon att se bättre i det matta skogsljuset. Jodå, och han fick också lov att smaka. Skogen bjöd gärna en ensam gammal vandrare. “Jag har hört ett du är långväga från?” Gubben nickade, tuggande på det grå som svällt upp och mjuknat och det gröna, syrliga, som Skogen skänkt. “Ända frän Xazva”, tänkte gubben. En hackspett trummade med sin starka näbb mot en murken trädstam några träd bort. ”Och vad är ditt ärende i Dobint, du gamle slitne vandringsman?” Gubben log ett underfundigt leende.”Jag kommer med sagor, nya underbara sagor som ingen hört tidigare i Dobint. Jag kommer med sagor till trollkarlen Xaz, min broder i Klostrets djup. Ämnar stanna hos honom en tid, låta mej undfägnas och leva ett lugnt och behagligt liv, tills jag åter en dag efter Den Långa Vintern ser Himlaplogarna färdas åt Xazva. Då vet jag att min tid är nära, att avskedsstunden närmar sej.”

En hare skuttade tvärs över Stigen, utan att trollkarlsbrodern märkte något. Den såg bort mot den tuggande gubben, tycktes nicka, log rent av, och försvann in bland buskar och träd, skuggor och dagrar. Gamlingen hade ätit färdigt. Han lyckades resa sig upp med hjälp av sin träkäpp och vandrade vidare, sjungande för sig själv. Om han skyndade sig, skulle han nog vara framme om ett par dagar.

”Dessa frågor vill Regeringen omgående få besvarade”, sade Statssekreteraren och gav Chefen för Datacentralen en skrivelse, undertecknad av Samtliga Regeringsmedlemmar. ”Svaren kommer att ligga till grund för Kommande Beslut om Åtgärder som måste vidtagas.” DC-chefen nickade, ögnade snabbt igenom papperna, på vilka bl.a. stod skrivet:

Angående Händelsen, dvs. intermezzot med Den Misstänkte Agenten från Hanagäll, vilken påträffades inom Skyddszonerna

1) Vilka konsekvenser har Händelsen fått för Produktion resp. Konsumtion? 2) Är Privategendom och/eller Gemensam Egendom hotad? 3) I hur hög grad har Statsbefolkningens hittillsvarande vanemönster och tankebanor rubbats av det faktum ett “Fienden Hanagäll” forcerat de Ofelbara Skyddszonerna”? 4) Är försvarsviljan större eller mindre i dagens läge jämfört med tiden före Händelsen? 5) Har Hanagäll tillförts otillbörliga mängder energi? 6) Vilka slutsatser kan dras avseende framtiden med utgångspunkt från svaren på ovanstående frågor?

Det var bara för DC-chefen att vidarebefordra skrivelsen till rätt avdelning.

Hon såg bekymrat och medlidsamt på honom: ”Du ser alldeles bedrövlig ut!” Han nickade med en suck, orkade inte svara. Takets färg var grå, fylld med sprickor, bitar av det hade fallit ned och krossats, rummet luktade unket och instängt, över hela golvet låg utspritt sönderslagna färgkoppar, brutna penslar, uthälld akvarellfärg, hopknycklade papper. Den långhåriga pälsen var sönderriven och nerfärgad. Hon stod i dörren, hade kommit för en stund seden. Han satt hopsjunken på golvet bredvid henne.

“Vad är det som hänt dej?” undrade hon och satte sig på huk. ”För ett par dar sen var du ju så uppåt. Allt var ju bra. Och nu… Du är alldeles förstörd. Vad har hänt, vill du inte berätta? Jag kan säkert hjälpa dig.” “Jag kan inte”, fick han utmattad och gråtfärdig fram, dolde ansiktet i sina otvättade händer, ”jag kan inte. Allt är så… meningslöst, så meningslöst!” Hon ryckte häftigt till vid hans sista ord, sade upprört: ”Men… du håller väl inte på… att splittras? Å…” Hon lade märke till i vilket skick rummet var, hon hade inte sett det förut. Hon stammade: ”D-du har förstört dej, din identitet, d-ditt uttrycks-medel…” Hon visste vad det betydde, hade ju en gedigen psykologutbildning. Allt var förlorat, allt det fina de byggt upp tillnamnens. Hon sprang snyftande, självömkande ut ur lägenheten.

När hon var försvunnen, började han tala för sig själv: ”Det måste finnas något mer, något annat… något som dom inte talat om… Dobint, Dobint… Var det inte nåt om Dobint? Det kan väl inte bara vara en myt?” Han begravde förtvivlat huvudet mellan knäna. Han visste vad som väntade. Hämtningen skulle snart vara där.

Kröng Hesti öppnade dörren till Brother Jims kontor. “Du Jim, har du hört om den där…” Han tystnade. Där fanns ingen Brother Jim, bara tomma stolar och ett skrivbord. Han gick dit och anropade Tidningscentralen i bottenvåningen via det interna kommunikations-systemet. ”Var finns Brother Jim, KN-redaktör Brother Jim?” – “ På sitt kontor. Klick.” Kröng fick anropa sekreteraren på nytt. “Nej, han finns inte här. Har han gått ut?” Han visste att frågan var onödig.

“Detta har icke inregistrerats på Tidningscentralen. Detta strider mot gällande lag. KN-redaktör Brother Jim är en brottsling. Datacentralen är inkopplad på fallet. Oroa er inte. Lagen kommer att följas. Klick.” Den snabba monologen var oåterkalleligen slut.

“Det är inte likt Jim att bära sej att på det viset”, fastslog Kröng på en gång bekymrat och irriterat, ”jag måste försöka hitta honom före. Det kan kanske ge honom en liten chans att klara sej.” 92

Kröng Hesti sökte febrilt Brother Jim hela dagen. Var han på DC? – Nej. På i Tetri? – Nej. På CB? – Nej. På nån OI? – Nej. hade hon gett sej av till IO eller LPO? – Nej. Fått en specialare till Decedel? – Nej.

Han fanns överhuvud taget inte någonstans. Kröng var utom sig, och det var inte bra, det var han medveten om, där han satt i sitt slarviga vardagsrum. Det var skrämmande otidsenligt, men speglade ända hans personlighet på ett paradoxalt vis. “Var kan han hålla hus? Han kan väl inte bara ha försvunnit? Kom Konkurrenten på hans hemliga kontakter och fixade honom? Han tog alltid stora risker, Jimi, så det är ingen omöjlighet. Är han upplöst? Typiskt att jag aldrig kontrollerat honom nån gång! Fast antagligen dyker han upp i morron med en nyhet som knäcker Konkurrenten. Likt honom i så fall.” Kröng log och försökte intala sig att det var sant.

Kortrapport från Datacentralen till Regeringen

Det har den senaste tiden framkommit att GV-manipulation av allt ett döma är betydligt oftare förekommande än vad som hittills beräknats. Trots regelbundna undersökningar har det undgått DV-kontrollen att finna personer, som gjort sig skyldiga till dylika brott, varför vi vet ytterst litet om verkningar och tillvägagångssätt. Möjligen är det så att GV:ns säkerhetsspärrar endast tillfälligt sätts ur funktion och under sådana förhållanden att inregistrering av reaktionerna omöjliggjorts. Detta är visserligen teoretiskt omöjligt, en klar motsägelse. En förklaring kan vara att Hanagäll ligger bakom. Här finner vi måhända även förklaringen till varför missbruket spridit sig så snabbt och omärkligt. Enstaka fall av misstänkt potentiell total splittring, vilka kan ha ett visst samband med manipulerad GV, har kommit DC till kännedom. Psykologer och Vetenskapsmän har som en logisk följd av givna fakta kopplats in för att lösa problemet. Det hela tycks dock irrationellt och ogripbart, såvida man ej förutsätter Fiendens omedelbara närvaro. Läget är allvarligt, om än ej katastrofalt, förutsatt att missbruket upphör inom det snaraste. Av kända skäl är det omöjligt att helt sätta GV ur funktion.

“Förrädiska element har smugit sej in i Organisationen”, Ledarens konstaterande hade en synnerligen allvarlig ton. De närvarande i Klostrets Stora Sal insåg genast, vad det betydde, mer behövde egentligen ej tilläggas. ”Vi vet inte exakt var vi kan finna dem, men vi vet att så måste vara fallet av den senaste tidens händelse-utveckling att döma. Vad är det då som har hänt?”

Han ställde en fråga, men alla kände att det var ett svar, ett påstående. Stora Salen var tyst, ja, hela klostret låg försänkt i tystnad. Det enda undantaget utgjordes av den gamle gästideologen från Xazva, vars tunga snarkningar strömma ut ur Pleh-rummet genom dörrspringan. Med respekt för åldern fick det passera obemärkt.

Ledaren fortsatte: ”Vad är det som har hänt? frågade jag, och jag svarar er: Det hemliga grottsystemet under Dobint med förbindelser till Staten är hotet. Det är riskabelt att vistas där. Ett flertal gångar har rasat samman eller vattenfyllts, giftigt mögel har spridit sej längs väggar och tak. Ni ser också här, i denna sal, resultatet av Fiendens verksamhet. Målningarna, dessa urgamla underbara har torkat in och börjat flagna av. Höjer jag rösten något litet, faller någon bit ner av färgen. Mer behövs inte. Också Skogen har drabbats: ruttnande djurkroppar, kala trän utan vare sej bark eller lövverk, en hastigt förlöpande förmultning har angripit växter och djur. Skuggvarelserna är försvunna. Ni har väl märkt hur beklämmande det är att vandra där? Också det otroliga, det omöjliga har hänt: Bergens väldiga snömassor har börjat smälta, många platser är drabbade av svåra och omfattande översvämningar.

Vi kan inte blunda för våra ögons vittnesbörd. Överhuvudtaget har det skett en nedbrytnings- och upplösningsprocess, vars omfattning aldrig tidigare skådats under historien.

Endast Staten, Fienden, kan ligga bakom detta! Staten och Dess Hantlangare. Må Sagan om Decedel och Dobint ge oss kraft och inspiration i denna svåra tid, kraft att en gång för alla upplösa Stoten och befria Lozdram Fuhach! Kraft och inspiration att återställa Dobint i naturligt skick!”

Han sänkte rösten, slutade tala, såg ut över den tysta, nedstämda församlingen. Han hade sagt allt som skulle sägas. Han steg ner från talarstolen och sorlet i salen steg långsamt.

Undantagstillstånd. Igår förstördes Tetri av en vansinnig folkmassa. “Råttan! Råttan! Dobint! Dobint!” vrålade den.

Skyddszonerna upplöstes redan för en vecka sedan i samband med Datacentralens sammanbrott. Kort därefter splittrades GV-kontrollen och GV-produkterna, GV-världarna, släpptes lösa. Förvirringen är i det närmaste total.

Idag är det nästan folktomt på gatorna. Folk har flytt undan Staden, gett sig av i massor utåt Landet, till Industri- och LivsmedelsProduktionsOmrådena. De skövlar allt i sin väg, ropande: ”Till Dobint! Till Dobint! Dobint är Räddningen!”

Från Decedel sprider sig en snabb, smygande förruttnelse som angriper allt. Det går inte längre att uppbringa någon föda i Staden.

Idag ropade någon till mej: “Fly! Fly! Hanagäll existerar inte! Fly till Dobint! Där finns Befrielsen och Räddningen! Där finns Det Naturliga!” Jag förstår inte vad han kan ha menat. “Hanagäll existerar inte!” Det är en gåta för mej.

Klostret var en rykande ruin, Skogen ett giftigt, stinkande träsk. De väldiga Bergen vittrade sönder, sjönk ihop, blev till sand, blev till öken.

Marken bubblade och hävde sig, vände ut och in på sig, de sista resterna av Decedel och Dobint försvann i djupen. Jorden skakade och rapade förnöjt, upplöstes i en dimma. En flickröst hördes snyfta.

Klara Fakta rusade tårögd upp: ”Du har inte sovit alls! Caomhmhala., din otäcka!” Den som blivit beskylld för ”Otäcka” öppnade likgiltigt ögonen och log: ”Vad är det, lilla vän?” Rösten lät falsk och tillgjord. “Allt är förstört”, snyftade Klara, ”allt jag byggt upp har du förstört. Bara förstört. Varför för låter du mej aldrig leka färdigt? Det fanns ju så mycket kvar som kunde hända!”

Caomhmhala sneglade mot kuben. Det rök ur den, den höll på ett upplösas. “Tål du inte lite skämt?” undrade hon försiktigt och insåg att hon kanske drivit det litet väl långt. ”Jamen, en hel värld!” snyftade den andra. ”En hel värld! Hur kunde du? Du hade ju kunnat leka med den själv sen, om du velat. Jag skulle inte stört dej.”

“Det skulle du visst det! ” tänkte Caomhmhala trotsigt. ”Du skulle inte alls lämnat mej ifred, det har du aldrig gjort, utan suttit i din fåtölj med ett överlägset smil och gjort dumma kommentarer hela tiden. Du har ingen humor, Klara Fakta, det hörs ju på namnet!” Men hon sade ingenting.

Klaras gråt ville inte sluta. Hennes lekkamrat tålde inte höra det: ”Gå ut i Ingenting med dej och bli tröstad av Farbror I!” Hennes röst var om en smekning och lilla Klara tycktes lysa upp. Nu skulle allt bli bra igen. Farbror I skulle hitta på en ny lek.

Det var en gång en liten man, kallad Ingen, som hade ont i huvudet. Han smög sig in i en mörk låda med tusen papper, några blyertspennor och några hemstöpta stearinljus att lysa upp mörkret i lådan med. Nu hoppades han kunna skriva bort Det Onda.

”Första avdelningen


Han sitter som vanligt på en omålad trästol. Framför honom ligger…”


Hur kom jag hit?

My latest tune Fall is Just around the Corner

augusti 12, 2015

If You Wanna Know

juni 17, 2015

Lyrisk skörd

juni 17, 2015

om det nu är så – klagovisa

om det nu är så att du

men varför måste du alltid?

jag menar du lyssnar ju aldrig
jag menar om du lyssnar
så tänker du på annat

och lyssnar inte på riktigt

och så pratar du för mycket
ordvitsar babbel
tomt och trist

och om du håller tyst
nån gång

ler du elakt

Tranströmer och knäckebröd – sommaren 2001

Det var i stugan på Österlen.
Jag satte mig på sängkanten
med en knäckebrödsskiva i handen,
plockade fram min medhavda bok,
Tranströmers Samlade dikter,
och knaprade i mig den torra skivan,
medan jag läste ett par av dikterna
i samlingen Det vilda torget.

Knäckebröd och Tranströmer,
sommar på Österlen,
kunde det vara mera Sverige?

Den blomstertid

Näktergalen har tystnat.
Dess virtuosa variationer
kan jag ej längre höra
från lövgrottans djup.
Snart ej heller gökens rop
för denna gång.

Jag ställde bänkarna i klassrummet i ordning,
satte stolarna på sina platser
och befriade bänkarna från klotter,
eftersom städarna inte gör det.

Så tömde jag pennvässaren
och placerade den på katedern till höger.
Jodå, blyertsens tid är ännu inte förbi!
Slängde oanvänt papper i återvinningen,
tömde skåpet på återlämnade läroböcker
och lastade dem i min vagn,
den pedagogiska rollatorn.

En sista blick över de tomma bänkraderna.
Tystnaden och dammet som lägrat sig.
Så stängde jag dörren bakom mig
och tog hissen upp till andra våningen.

Ett läsår är slut.
Näktergalen har tystnat.

Tankedrömmar tankeströmmar

juni 4, 2015

Vila med drömmens teknik
i bildernas forsande flöden.
Då lurar du smygande döden
och uppnår din egen mystik.

Märk hur din inre process
möter de yttre i sinnet,
och det upplevda landar i minnet
dit du har både kod och access.

Skåda din inre natur
i mötet med alla de andra,
när ni speglar varandra
och skapar gemensam kultur.

I mötet får vi en chans
att visa vår innersta vilja
som hjälper oss alla att skilja
på tankarnas stillhet och dans.

Se vardagen sådan den är:
det vi söker är ofta helt nära;
allt det som vi kan begära,
det kanske vi redan har här.

Gyllene ord

juni 4, 2015

Orden förgyller tillvaron,
ger vardagens grå moln
en tydlig guldkant.

Silverklingande ord,
tankarnas mynt,
medvetandets hårdvaluta…
Vad är väl euro mot dessa?

Alla språk har dock ett gemensamt:
att kunna ge tankarna synliga kläder.
Alla ord har ett gemensamt:
ömsom bilddräkt, ömsom ljuddräkt,
hela tiden tyst tänkt nakenhet.

Ord förgyller tillvaron:
samma ord upprepat tre gånger
ger en åtråvärd vinst:
kärlek, kärlek, kärlek…

Tjugofemtusen kyssar
varje månad i tjugofem år,
om du har tur.
Skicklighet i kärlekskonst
har du ju redan.

Den nakna tanken klär sig helst i ord
när du skall vistas bland andra,
ty ord är gemenskapens
främsta kännetecken.

Nakenheten är en dröm.